I vårt östra broderland använder man som bekant både finska och svenska, och detta språkliga spänningsfält avspeglas på många sätt i det dagliga livet. Vägskyltar har två ortnamn liksom att radio- och tv-programmen produceras i dubbel uppsättning. I parlamentariska sammanhang finns ett parti med uttalad språklig profil. I det fallet tänker jag på svenska folkpartiet. Flyttar vi ett steg längre österut så möter vi Karelen, det ofta okända gränslandet mellan Finland och Ryssland, med på motsvarande sätt dubbel uppsättning av språk.
Detta Karelen är i vardagslag tämligen okänt. Var ligger Karelen egentligen? Följer vi Knapas bok så är det både en föreställning som bara finns i idévärlden och fantasin men också ett verkligt geografiskt landområde, som sagt någonstans mellan Finland och Ryssland. Karelen blir också landet med finsk urkultur, med nationalepos som Kalevala samt folklig konst. Eller varför inte tillfoga krigsskådeplatser och senare förlorat land.
På det här sättet blir Karelen något av ”landet som var” och då i olika betydelser. Det gäller inte bara Kalevala utan även ”minnenas land” som det heter i ett bildverk över det förlorade Karelen med utgivning efter vinterkriget 1940. Man får nog inte bortse från Knapas egen livssituation. Han är född i Pytis på karelska näset men har gjort sin karriär som konst- och kulturhistoriker vid Helsingfors universitet. Vi kan se honom som exempel på de stora folkförflyttningar som skett västerut i samband med olika gränsregleringar. Knapas lägger stor vikt vid Näsets närhet till huvudstaden S:t Petersburg beträffande ekonomi, samhällsstruktur och arkitektur. Eller att den ursprungligen svenska gränsfästningen med seklen utvecklats till ett kosmopolitiskt språkcentrum med finska och ryska men även svenska, tyska och franska. Där blir den långa tidslinjen extra påtaglig, Viborg grundades av den svenske erövraren Tyrgils Knutsson på 1290-talet och hör därmed till en flera sekel lång rad av attacker, ömsom från öst, ömsom från väst.
Så långt fungerar detta historiska samband. Dock – man blir tvekande inför några ord av Knapas på samma tema. ”Viborg var – eller är – Karelens Jerusalem, den heliga staden, vallfartsorten. Mytisk genom sin historia, sådan som den avtecknar sig i berättelser från i går och i dag. Det reella Viborg står alltid i relation till den historiska staden och uppfattningarna av den, vanligen på konfliktfyllt och dramatiskt sätt”. Sådana formuleringar kan förvisso kallas för karelska kulturbilder – men lika gärna vackra och tomma ord.
Knapas ger även en insiktsfull beskrivning av just detta utsatta läge mellan öst och väst, om man så vill hotet från ryssen och hotet från svensken. Krigen var inte bara lika med härjande soldater. Fästningar erövrades, byar brändes, den lokalbefolkning som överlevde fick finna sig i att skifta inte bara religionsutövning utan även språklig överhet.
Knapas bok andas en försonlig grundton. Om man så vill kan man tolka detta som resignation eller åtminstone medvetenhet om Karelens utsatta läge. Bokens slutkapitel har också typiskt nog rubriken ”Det eviga, föränderliga”, med upplysningen att 400 000 ”förflyttade” karelare har beretts plats i Finland efter andra världskriget.
Till det mera oväntade är att Knapas tar några exempel från naturen på samma ”föränderlighet” med västlig expansion. Bollpilen eller klotpilen är numera planterad i hela Finland och håller så sakta via Norrland på att erövra Sverige. Det aktualiserar ett minne som väcks av Knapas bok. För ett 30-tal år sedan bilade jag i sydöstra Finland och av skyltarna att döma närmade mig Viborg men på slingrande småvägar. Förbudsskyltarna blev allt tätare, texterna allt mera avskräckande. Till sist vågar jag inte köra längre, öppnar bildörren och hör en helt otrolig konsert av som jag uppfattade okända gräshoppor. Kunde det ha varit den stora östliga vårtbitaren? Knapas beskriver den arten som via Näset är på väg mot väster. ”De östliga gräshoppornas starka, cikadaliknande sång i sensommarnätterna är något helt annat än de små västliga syrsornas.”