På morgonekot i P1 säger moderate kommunpolitikern Kerstin Franzén från Sollefteå: ”När politiken handlar om ett spel utan innehåll – då tappar folk förtroendet.” Detta apropå Anna Kinberg Batras utspel och pussande på SD. Nu ligger AKB pyrt till kan man säga. Det har sina risker att normalisera trångsyntheten.
Tankarna går till när jag följde min yngsta dotter på hennes fotbollsmatcher runt om i stan. Hon lirade i Bajen – på Söder i Stockholm är det Hammarby som gäller. Hon var då i den åldern då den så kallade ”sockerbitsfotbollen” gällde. Alltså när alla 14 – målvakterna möjligtvis undantagna – sprang efter bollen i en enda stor ivrigt myllrande klump som rörde sig över den dammande sandplanen. Att sprida ut spelet och göra sig spelbar, det skulle dröja några år till.
En metafor så gott som någon över dagens svenska politik. Alla springer på samma bollar, alla söker positionera sig på samma frågor. Som väljare längtar jag efter tydliga visioner, idéer om vilket samhälle vi ska ha. Och då menar jag förstås inte svepande formuleringar som att ”Alla ska med” eller ”Sverige kan bättre”.
Våra fyra storbanker är i praktiken en kartell med samma priser och villkor för sina kunder med mångmiljardvinster som följd. ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre? Gör de kanske nåt som allmänheten inte borde se?” sjöng Hasseåtage i revyn ”Lådan” 1968. Kapitalismen hånades livfullt och glatt. Men det var då. Idag är det ett annat ljud i skällan – folkets insyn i ett system som de senaste åren gjort de rika knösarna ännu rikare är noll. Kapitalets makt hotar äta upp demokratin. En tendens som i bakändan göder populistiska krafter.
Jag minns när jag som finnigt osäker SSU:are någon gång runt 1966 fick chansen att ställa en fråga till självaste Olof Palme på ett ungdomsmöte i en liten kyffig lokal vid Norra Bantorget. Jag hasplade brådmoget ur mig – gissar att jag hade knådat på den formuleringen i timmar – ”Vad menar du i grunden med att politik är att vilja?”. Jag kan ännu se hans vänligt överseende leende inför frågan. Vad han svarade har jag totalt glömt bort – nervositeten höll närmast på att ta livet av mig. Men jag överlevde och kom väl med åren att förstå mer av vad detta med ”Politik är att vilja” står för.
Flera år senare träffade jag Olof Palme i en lanthandel på Fårö. Vi kom av någon anledning att tala om pålandsvindar och vilken strand som var säkrast när västanvinden blåste: Sudersand eller Norsta Auren? Lustigt, det samtalet minns jag nästan på pricken.
Och Palme var precis lika tydlig med vad han tyckte i den frågan.