Tisdag den 3 mars är det 75 år sedan det blodigaste terrorattentatet i Sverige. Minnet av det kommer knappast att uppmärksammas, ingen ceremoni kommer att hållas vid dödsoffrens stora gravmonument på kyrkogården i Luleå.
Senare generationer har bara vaga begrepp om attentatet mot tidningen Norrskensflamman den 3 mars 1940, att också detta terrordåd var ett angrepp mot yttrandefriheten.
Den gången pågick ett världskrig och inga statsöverhuvuden skyndade till Sverige och Luleå med deltagande i sorgen. Inte ens vår egen statsledning. Begravningståget med de fem dödsoffren motarbetades av myndigheterna och fick inte gå genom centrala Luleå.
Att det blev så hade sin förklaring. Tillskyndare av attentatet var inflytelserika personer inom den nazianstrukna högern och militärledningen i Boden. Attentatsplanerna drogs upp vid sammanträden på Stadshotellet i Luleå av polischefen, stadsfiskal Ebbe Hallberg, journalisten Gunnar Hedenström på Norrbottens-Kuriren och kapten Uno Svanbom, adjutant hos general Reuterswärd.
Men dessa herrar tände inte stubinen. Det gjorde fänriken Hans Borgström från Ing3 och han hade sällskap av två andra fänrikar från samma ingenjörskår. I sällskapet fanns också en Finlandsfrivillig, till yrket handelsbiträde.
Efter sprängningen bjöd kapten Svanbom attentatsmännen på champagne och smörgåsar i bostaden i Boden. "När attentatet genomförts blev det allmän förtjusning bland de höga gubbarna. Det var mycket starkt stöd uppifrån för attentatet, sedan kröp alla in i sina skal och ville inte kännas vid det", berättade Gösta Krendel, en av attentatsmännen, i en intervju jag gjorde med honom 1997. Vilka de höga männen var villa Gösta Krendel inte berätta.
Han skulle senare komma att dömas till sex års straffarbete för attentatet, men blev liksom de andra fänrikarna villkorligt frigiven efter tre år. Gösta Krendel gjorde sedan karriär inom statsförvaltningen, hos Byggnadsstyrelsen.
Det rådde länge en officiell tystnad kring attentatet mot Norrskensflamman och det skulle dröja 56 år och politiska strider innan ett minnesmärke restes vid Kungsgatan, mitt emot den tomt där Flammans hus en gång stod.
Det är en fin skapelse av konstnären Toivo Lundmark, men den hamnade vid en bilparkering. Här finns ingen plats för blommor, ingen soffa att slå sig ned och begrunda det som en gång hände under mörka krigsårs kommunisthat.
Den påvra minnesplatsen kan tolkas som ett uttryck för hur yttrandefriheten värderas.