Det är något speciellt med händer. De kan uttrycka det där extra, det som ansiktet måste få hjälp med. Dirigentens händer leder orkestern, agitatorns förstärker budskapet, bagarens knådar degen och icke hörande för samtal med händerna. Två händer som möts kan stå för välkomnande och avsked.
Luleåkonstnären Jette Andersen har gett sig på händer i en utställning som omfattar både måleri och skulptur. Det är händer som möts, som ibland fattar varandra eller som bara närmar sig varandra.
Ibland finns där inte bara händerna, också en känsla som händerna förmedlar. Det är mest tydligt i skulpturerna, som i "Säg mig lilla bord" där sex händers fingrar spärras ut på ett litet runt bord. Det är som om händernas ägare försöker övertyga om något, att så här är det. I En handfull är det något mera bedjande i de läckert inbäddade handparet i den ljusa bordsskivan.
De skulpterade händerna har Jette Andersen format verklighetstrogna och placerat dem fantasifullt, ibland ingjutna i något annat, och det känns helt rätt. De uttrycker något. De målade händerna känns däremot fel, de uttrycker så lite och den verklighetstrogna avbildningen inte ger betraktarens fantasi något utrymme. Det händer helt enkelt ingenting på dessa bilder och då hjälper det inte att händerna målats klarröda. Det är händer utan att det händer.