"Det kommer att bli tomt"
76 år gammal avled konstnären, musikern och berättaren Lars Pirak. Många är de som vittnar om att hans livsgärning hade stor betydelse för den samiska kulturen.
Foto: Pär Bäckström
Men snart började Pirak ta ut svängarna i sitt konsthantverk.
- Han hade en friare hållning till slöjden än många andra. På den tiden skulle allting vara så exakt som möjligt, nästan som att det vore gjort efter en mall. Men Pirak hade sin egen formgivning, säger den samiska konstnären Rose-Marie Huuva.
Han blev direkt känd för två saker; det så kallade "Pirak-smycket" där Pirak blandade olika tekniker och material i ett och samma smycke och det lilla saltkaret i form av en ripa.
- Ripan var ett bra exempel på hur Pirak tänkte i nya banor utrifrån den traditionella slöjden. Han såg formen och hittade ett användningsområde utifrån den. Det tror jag är typisk samiskt - att en sak både ska vara fin att se på men också funktionell, säger konstnären Britta Marakatt Labba.
Med åren blev bildkonsten ett allt viktigare uttryckselement för Pirak. Britta Marakatt Labba var en av de elever som studerade konst tillsammans med honom på konstlinjen i Sunderbyn i början av 70-talet.
- Han sa en gång till mig att diskussionerna och analyserna av bilder hade gett honom mycket. Det var nog sådant han inte hade haft med sig innan, säger hon.
- Han var väldigt trogen sina motiv, där renarna ofta återkom. Och så var han en riktig kolorist med känsla för otroliga färgskildringar, fortsätter Rose-Marie Huuva.
Själv skrev Pirak om sitt välkända motiv renarna:
"Jag tycker om att avbilda renar. Renen är ett djur som har dekorativa horn. Men det är även en inre dimension som jag vill förmedla. Renen som själens spegel. Kanhända en symbol för samekulturen?"
Lars Pirak hämtade sin inspiration från sin omgivning. Främst på sina vandringar i fjäll och natur.
"En fjällsjö är landskapets pärla. Vid stranden av sjön har jag suttit många gånger och lyssnat till storlommens rop över spegelblanka vatten. Jag har legat på rygg och sett kungsörnen sväva högt under blåvita skyar. Jag tycker om att gå ut om hösten med mitt akvarellblock och måla av fjällnaturen. Med andra ord; ett ständigt sökande efter nya motiv. Ett skapande som ger mig glädje och trygghet i mitt arbete som samekonstnär" skrev han på sin hemsida.
Men förutom konsten och konsthantverket var Lars Pirak också en känd jojkare och berättare.Och även känd som en varm och gästfri person.
- Jag tyckte om hans berättelser och också hur han var som människa. Han var alltid lite lågmäld och ödmjuk och intresserade sig alltid för vad andra konstärer gjorde. Han frågade ofta mig om vad jag höll på med för tillfället, berättar Huuva.
- Lars sätt att alltid ta sig tid till ett samtal - tid till att berätta, och hans öppenhet att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter är egenskaper jag själv försöker ta med mig i mitt konstnärsskap, säger konstären Monica L Edmondson från Tärnaby.
"Det kommer att bli tomt", säger Rose-Marie Huuva med en suck
- Det är så många av de kända slöjdarna som lämnat oss nu här i Jokkmokk. Ellen Kitok Andersson, Elsa Aira och nu Lars Pirak. De har alla betytt otroligt mycket för oss som jobbar i dag. Främst för att de var så trygga och rotade i sin samiska kultur att de därigenom kunde spränga sig ur och prova nya uttryckssätt. Det är stora kulturbärare som lämnat oss.
Så jobbar vi med nyheter