Jag borde så klart presentera mig men det känns som om världen inte riktigt har tid för det, inte orkar man lyssna på välkomstfraser och ord om det förflutna när framtiden står för dörr med sin bruna mössa i hand och gormar och pekar finger mot allt som verkar annorlunda; som typ specialkost, tjejer som är programledare och männi-skor från länder där man inte sjunger radioremixer på Gustaf Fröding. Inte finns det tre eller fyra sekunder över till eftertanke eller analys djupare än rubrikerna och näppeligen, nej inte en chans att det faktiskt spelar någon roll vad som är sant eller falskt, vad som är rätt eller fel, vem som är du eller jag. Det är så mycket man borde göra, till exempel skillnad.
Vi träffades bara en gång, jag och författaren Torgny Lindgren, men jag minns varje sekund, varje andetag och tår från vårt samtal. Hur han berättade om att han var fotbollsmålvakt som ung och jag berättade om när jag slog ut framtänderna. Hur vi möttes i fascinationen kring en berättartradition som format mig som person, faktiskt oss båda, där lögner ibland inte bara är nödvändiga utan en del av en konstform. Hur vi pratade om politiken och om fascismen och inte minst hur man lagar den perfekta kåldolmen.
Det här är många år sedan nu och någonstans på vägen tappade jag både språket och mig själv, slutade skriva men fortsatte tänka, försökte finna andra vägar att påverka men kalla mig bakåtsträvare, kalla mig gubbe eller skicka en kräkgrön emoji, men det finns – i alla fall för mig – en tro till att det skrivna ordet kan göra skillnad. På riktigt. Att barrikaderna faktiskt visst kan vara framför en dataskärm.
Vi träffades bara en gång, jag och författaren Torgny Lindgren, och tyvärr hade jag glömt bort vad han menade.
Jag borde så klart presentera mig men nu är han död och jag går istället till byrålådan och plockar fram det sista brev han skickade till mig. De snirkliga bokstäverna. ”Jag hoppas att du publicerar. Att publicera är ungefär som ett mål i hockey! Eller kanske ännu mera som en målgivande passning!”
Nya tårar stryker min kind och det känns som att jag måste stålsätta mig för att orka, kanske är hans bortgång lika mycket ett uppvaknande från mig själv som det är något annat. Kanske måste vi fortsätta finnas, fortsätta skrika och skriva berättelser som med eller utan alternativa fakta visar en framtid där vi alla får finnas på samma villkor.
Det är så mycket man borde göra och från och med idag ska jag fokusera på att göra skillnad, och riktigt bra kåldolmar.