Konsten har hamnat i något som kan liknas vid bibliotekens avträden på många håll i Norrbotten. I Haparanda är utställningshallen en trappa ned i stadsbiblioteket, ett fönsterlöst rum med lågt i tak. Det kanske bidrar till att Désirée Bergströms verk inte når fram, att de känns fjärran, inte riktigt håller ihop.
Det är främst montage och blandteknik Désirée Bergström ställer ut och där finns fascinerande inslag i verken, som i Sår, ett montage på storyfoam som visar ett sår i något som påminner om betong. Det väcker fantasin, men så har hon lagt till en person i vitt som förefaller helt vid sidan av och verkar föra sitt eget liv. Det gör betraktaren förvirrad. Har människan och såret något gemensamt? Till en sådan koppling räckte inte anmälarens fantasi.
Människorna i flera andra verk förefaller också hamna utanför handlingen. De är bortvända när det pågår annat i bilderna. Det gäller Om fjärilen tystnar I-III, en serie på tre bilder där de röda figurerna har vänt ryggen till och är på väg ut ur verken.
Det är däremot inte den lika röda kvinnan i etsningen/montaget Storytelling I. Hon befinner sig mitt i något så intensivt att hennes blodröda färg spiller ut över ramen. Men vad är det för historia kvinnan berättar? Också inför detta verk känner sig anmälaren vilsen.
Eller kanske är det utställningslokalen fel, att det som skapats inte lyckas stiga ur verken och påverka betraktaren. Det är trist att lämna en utställning opåverkad.