I Dagens Nyheter Kultur den 7 juni i år läser jag en intervju med Mattias Alkberg, punkpoeten från Luleå, och jag känner den kulturella samhörigheten.
Alla tankar kring ens självbild till att bara behöva överleva känns igen.
Man vill få det att gå runt och det skulle liksom räcka så. Och det här med att hålla fast vid sin identitet, ödmjukt och viktigt.
Tänker jag.
Men är det lättare att vara kulturarbetare i Stockholm? Jag tänker på alla mingel där man kan nätverka, galor, releaser och annat som kulturmassorna ansluter sig till. Har vi sånt här uppe?
Att det satsas på kultur, det kan vi ju se, men syns lokala förmågor, budgeteras det pengar till författarbesök i skolor?
Hur mycket har biblioteken att röra sig med vad gäller kulturella evenemang? Om jag inte kommer gratis till en skola, då har de inte råd att ta emot mig (och ingen annan för den delen).
Så har det hittills sett ut, och om någon tycker jag borde skärpa mig och ”ställa upp” så skulle jag vilja veta vilken annan yrkesgrupp som åker gratis till jobbet.
I en intervju i Svenska Dagbladet, april 2014, säger Kristina Lugn ”Jag är fattig som en kyrkråtta – det blir man efter ett liv som poet.”
Hon berättar att hon har ut 7 000 i månaden. Sätt det i relation till allt hon gett åt en hel värld. Det blir en svindlande tanke i mitt huvud.
Sjutusen. Sju?
Herregud!
Genom att vara kulturmänniska ger man allt av sig själv. Vissa dagar blir som att skita med öppen toalettdörr.
Detta producerande, att försöka räcka till men att vilja tusen gånger mer.
Jag tackar gudarna för min anställning, utan den hade det varit omöjligt att kunna skriva som enda inkomstkälla.
Mikael Niemi ska ha sagt följande: Innan Populärmusik från Vittula var jag okänd, oläst och fattig.
De flesta kulturpersoner har nog gått på den här stigen, och många får förlita sig på stipendier.
Vet inte om jag ska se det som en tröst?
Ingen har så klart tvingat mig till att bli barnboksförfattare och poet. Jag önskar inget annat än att det ska gå ihop. Staten tjänar nog mer på mig än vad jag gör. Jag anser ändå att jag är mycket lyckligt lottad.
Jag får göra det jag helst av allt vill och jag försöker göra det bästa av det för så många som möjligt.
Jag tycker vi sänder all respekt till kulturskapare som sliter för sin överlevnad, alla de som inte har ett brödjobb och som betalar för vad ett enkelt liv kostar.
Jag tänker att samhället vill ha kultur, och då måste det få kosta. Det är ingen snickare som kommer och bygger en altan gratis eftersom han tycker det är kul.
Eller hur?
Just idag har jag inga lösningar.
Har du?