Ju närmare döden, desto mer lever vi. Ungdomens osårbara ord. Som om ingenting skulle kunna rubba oss. Kittlingen. Av vad? Döden?
Döden är ingen schysst polare. Jag vet. Mitt konto är felbalanserat. Betydligt fler begravningar än bröllop.
Ändå är det just döden jag tänker på när jag lägger skräp i bränntunnan i stugan. En nära vän har gått bort. Vi är inte släkt, vi har inga band. Men vi har känt varandra i femtom år. Det sätter spår.
Ingenting kommer vara sig likt i sommar.
Det går inte att tänka sommar utan NN som stått för så mycket liv, till skillnad från mig som tänker på döden. Livet kan vara orättvist.
Jag kommer allt oftare på mig med att jag pratar med Gud eller Jesus. Det känns bra. Trots att jag inser att deras konton är fulltecknade, kommer jag med mina simpla böner.
Det är livet.
Ett samtal med någon man tror sig lita på. Med någon man älskar.
Svårare är det inte.
Livet är här och nu och går inte i repris.
Livet gavs oss alla. Döden tar oss alla. Det är det däremellan som räknas.
Min vän NN var en mästare på att leva livet, att ta vara på varje stund. Varje ögonblick. Jag förstod inte hur hen gjorde. Min smått depressiva ådra var inställd på annat.
Jag skriver detta i jagform, den mest av tröttsamma av former. Det är ett måste eftersom jag inte kan säga att ni saknar NN. Det vore alltför enkelt att påstå något sådant eftersom ni kanske inte känner hen, som jag gör.
Jag lägger mera skräp i bränntunnan och inser att även jag en dag kommer att brinna.
Men inte idag. Inte imorgon.
Nu vill jag andas och förnimma all den glädje jag kände med NN.
Men tillåt mig justera denna texts ingång.
Ju närmare livet, desto mer lever vi.
Tänk på vad varje ny dag kan ge och på alla ögonblick som inte kommer tillbaka.
Döden kommer alltid att banka på porten – men varför svara om du inte vill. Varför ens tänka på det?
Jag ser hur elden i bränntunnan gjort sitt. Det skulle kunna markera ett slut, men kan också vara en början.
Den här sommaren kommer att bli annorlunda, men jag ska göra mitt bästa i NN:s namn och nyttja dess dyrbara minutrar. Som hen skulle ha gjort.
Vila i frid, min vän.
Peo Rask