Döden intar många skepnader i Liz Wennbergs prosalyriska Det är det svarta du känner smaken av. Först ligger döden i bakhåll inom ett familjedrama där mannens förakt gäller kvinnans försummade matlagningskonst. Frågan är bara vem som ska skjuta vem. En komisk vimsighet bryter allvaret, typiskt Wennberg ska det visa sig:
knacka inte på
för jag har ingen lust att öppna
f
a
k
t
i
s
k
t
och för den delen har jag gjort ett könsbyte
eller i alla fall skaffat mig en klocka
jag vet att det stör dig
mer än
det stör mig
knacka inte på
för jag har ingen lust att öppna
Plötsligt antyds drunkningsdöden i en flygplanskrasch, själens död i materiellt överflöd, så familjetragiken igen med föräldrarnas skilsmässa där de ersätter barnen med adopterade pandor.
Så öppnas bokens andra huvudtema (eller inre motsvarighet till det som nyss berättats utifrån): ett slags existentiell yrsel, den känsla av svindel och illamående inför tiden som tickar fram alldeles konstant (mot döden) och jorden som bara snurrar i sin bana. Mitt i detta tillstånd finner berättaren en trygghet i sin yrkesroll: hon har i fyrtioårsåldern utan att just ha läst böcker tidigare blivit invald (-invalid; sådana vidareassociationer på ordlikhet är mycket vanliga) i Författarförbundet, hon är därmed författare, till sin oförställda förundran.
Hon erinrar sig att hon faktiskt är mor till tre och hur hon födde utan skrik; det finns stabila punkter i jordens och "hjärnans" cirkelrörelser. Så fortsätter ordvitsandet och blir till en egen rotation av överklivningar: alla minuter är lika långa / ”mina barn är förresten långa. Vårt hus är långt….Björkarna på gården är långa. Eller höga, vilket som…..”
Hon är verkligen mitt i språket och låter det välla av egen kraft, lite som Ekelöfs Strountes eller Sonja Åkesson. Hon finner det jättreäckligt att fundera på att ”drunkna frivilligt”, alltså dränka sig. Hon finner sig ha tatuerade vingar på ryggen. Hon talar om att skriva synopsis till en roman och glider sedan svårmärkligt in i just detta. Där återkommer scenen där paret plågar varandra, han genom att ”rulla av en annan person känslorna”. Någon dör en kort död, en annan dör en ”lång plågsam död inlindad i lögner”.
Det paradoxala är att ju mer hon vitsar och ständigt avviker från ämnet, dess mer framträder ett bakomliggande allvar. Döden är inte bara ett ord utan vår yttersta plåga också medan vi lever. Till sist smyger sig ett annat ord in, i kontrast mot den äktenskapliga dissonansen: kärleken.
Döden och kärleken är till sist vad all livssvindel stäms av mot. ”Det är det svarta du känner smaken av”.
Att låta detta djupa allvar ältas fram ur och under vardagsspråkets tillfälliga ordkollisioner. Det är Liz Wennbergs metod och trick, som i trickster.