Just nu spelas Frankenstein på Norrbottensteatern, en mångbottnad pjäs om vetenskapsmannen som med likdelar, nål och tråd lyckas skapa ett liv.
Många kanske fastnar för tematiken om längtan efter kärlek. Själv föll jag dock pladask inför en helt annan fråga som pjäsen berör, nämligen baksidan av upplysningen och vad som händer när vetenskapen blir den dominanta ismen i samhället.
Vetenskapligt tänkande kom ju som en reaktion mot kyrkans dominans och religiösa vidskepelser. Kunskapen om tingens ordning skulle få allt på rätt köl. Den finns ingen ande, bara materia. Och det vet vi ju alla nu, att jorden kretsar kring solen. Och DNA är livets egen kod. Det finns ingen gudomlig inblandning.
Så en dag kom vetenskapen så långt att den lyckades skapa en varelse. När jag ser Frankensteins monster på scenen kan jag inte göra annat än att tänka på det klonade fåret Dolly. Att människan redan skapar monster lite här och var i allehanda provrör. Mary Shellys 1800-talsberättelse blir till en profetia. Allt är ju redan sanning, redan verklighet.
Problemet i sammanhanget tycks vara att vetenskapen inte tar ställning till rätt och fel. Gott och ont. De frågorna tillhörde ju religionen förr och åkte så att säga med när västerlandet spolade ner all vidskepelse i toastolen.
I pjäsen blir detta tydligt då monstret blir omhändertaget av den blinde och lärde mannen De Lacy. En nästan övertydlig metafor. Monstret lär sig tala och läsa. Men kunskapen är blind. Inte heller blir monstret per automatik godhjärtat av allt vetande. Snarare tvärt om.
Rollerna blir nu dessutom ombytta. Människan är skaparen. Men utan värdegrund. Och det visste vi ju sedan förut, att homo sapiens är en tämligen bestialisk art som inte bör inneha jobbet som Gud. Varken här eller i Ukraina.
Denna avsaknad av kreativ humanism, eller vad vi nu bör kalla det, i det västerländska tänkandet blir tydlig i pjäsen. Likväl är människan fångad i sitt eget kunskapsnät. Som monstret notoriskt upprepar: ”Det går inte att färdas bakåt, bara framåt.” Med ett liknande mantra åkallar Viktor Frankenstein Gud inför åsynen av sin mordiska skapelse.
Därmed vill jag påstå att Martin Sundbom med regi och musik skapat ett requiem över vår bristfälliga världsfilosofi. En dödsmässa över själen. Kulturredaktör Jan Bergsten har redan rekommenderat pjäsen i sin recension. Med detta tilläggstal vill jag göra detsamma.