Längtan till norr har alltid tagit henne tillbaka. Hon föddes i Vänersborg, växte upp i Alingsås och har bott i bland annat Landskrona, Lund och Visby. Men en stor del av de senaste 30 åren har hon bott i Norrbotten och Västerbotten. Sedan 2013 bor hon i Luleå igen, och där vill hon stanna.
– Jag har alltid varit mycket här uppe, trots att jag ibland har bott på annat håll. Men efter nästan tio år i Lund och Visby tänkte jag: ”Nej, jag vill bo i Norrbotten.”
Till Luleå kom Gerda Helena Lindskog första gången 1973 som bibliotekarie på stadsbiblioteket. Hon jobbade med barnlitteratur och fick, efter eget förslag, följa med bokbussen till skolorna i länet.
– Jag ville ut i länet, och under alla år här uppe har jag klarat mig utan körkort. Det har gått bra ändå, jag tycker om bussresor, säger hon och ler.
1978 flyttade hon till Umeå, men behöll den nära kontakten med Norrbotten.
När hon var 43 år, 1987, debuterade hon som skönlitterär författare med ungdomsboken ”Benjamin dansar inte”. I övrigt har hon hållit sig till facklitteraturen.
– Först skrev jag om samer i den svenska barnlitteraturen och om nordnorsk barnlitteratur. Jag blev så intresserad att det tog över.
Sedan har det rullat på. Det mångåriga projektet Norrbarn ledde till en bibliografi om Norrland i 1900-talets svenskspråkiga barn- och ungdomslitteratur som innefattade 470 böcker. I Barentssamarbetet höll hon i projektet ”Litteratur i Barentsregionen” och hon har varit landstingets litteraturkonsulent i Norrbotten. Under sex år var hon ordförande i Norrländska författarsällskapet/Författarcentrum Nord.
I hennes böcker har barnen fått en central plats. Den bok som hon är mest nöjd med, och som också är det största arbete som hon har gjort, är ”Snölandets fattiga ungdom till hjälp” om arbetsstugorna i Norrbotten.
Gerda Helena Lindskog är dotter till barnboksförfattaren och översättaren Britt G Hallqvist och har på sätt och vis gått i sin mammas fotspår.
– Kärleken till böcker och att skriva har vi alla syskon gemensamt. Mamma var känd, men framför allt var hon en otrolig arbetsmänniska som åstadkom mycket.
Känner du igen den delen av henne i dig själv?
– Ja, ibland tänker jag det. ”Du är som mamma”, kan mina syskon säga. Men hon hade fyra barn, jag har inga. Det är en jäkla skillnad, säger Gerda Helena och drar med handen genom håret.
– Hon började redan när vi barn var små, och jag debuterade sent.
Skrev du någonting innan dess?
– Egentligen inte. Jag ville nog det, men det jag skrev var mest rapporter i jobbet som bibliotekarie. Inte förrän jag träffade min man Stig, när jag var 38 år, började jag skriva. Då blev jag tryggare och gav mig tid till det. Jag hade också en generös chef som tyckte att det var kul att jag gjorde olika saker, så hon gav mig tjänstledigt.
Vad har varit din drivkraft?
– Att försöka förstå en viktig del av övre Norrlands historia och att se vilken roll vi sörlänningar spelat i den. Dessutom tycker jag att det är roligt att skriva.Det är det enda som jag är riktigt bra på.
Vad är det i Norrbotten som drar?
– Resandet ut i länet, och alla språken. Jag kan inte finska, meänkieli eller samiska, men det är så härligt att höra att man är i Norrbotten. Alla dialekter och brytningar är så fascinerande, liksom historien.
När hon fick beskedet om att hon utsetts till hedersdoktor blev hon först förvånad, men väldigt glad:
– Jag sa ja direkt. Jag känner mig inte oförtjänt av det. Jag har ju varit här så mycket och jobbat mycket med regionen.
Gerda Helena Lindskog fyller snart 73 år, men har inga planer på att trappa ner. Hon skriver för fullt på en bok som planeras komma ut nästa höst.
– Jag har gjort en Norrbotten-kloss under de här åren. Nu går jag vidare och gör något annat, som ändå bottnar i det som hände i Norrbotten. Birgitta Östling