Det avskurna örat, överräckt som gåva till en prostituerad i Arles, är mer omtalat än skottet i bröstet ute på vetefältet vid Auvers-sur-Oise, strax norr om Paris. Det paradoxala självporträttet på vilket en bandagerad van Gogh till synes lugn och meditativ röker sin pipa, allt annat än galen och förryckt, har också bidragit till Arlesdramats ryktbarhet.
Bröstskadan som ändade hans liv kunde han inte måla, och har därför heller inget utrymme i konsthistorien.
Vad hände under van Goghs sista sjuttio dagar då konstnären hann måla nästan åttio tavlor innan han avled, fattig och utarbetad, på sitt enkla värdhusrum i Auvers? Det handlade inte om någon stark yttre dramatik – van Gogh arbetade oavbrutet; målade, skrev brev, sökte nya motiv under vandringar i markerna utanför byn.
En inre utveckling inleddes med en konstnärlig explosion som förebådade en ny fas i måleriet som Gunnar Ekelöf kallat ”symfonisk”. En himlastormande expressivitet gör motivens karaktär annorlunda. Detta utbrott av skapande, denna sista tour-de-force, förorsakade ett högt pris: van Goghs psykiska ohälsa och det därav följande självmordet.
Till det märkliga hör att van Gogh i breven från Auvers till såväl modern som brodern påfallande ofta verkar lugn, nästan samlad och förvissad om att han gör vad han är kallad att göra. Men orden dolde en stark förtvivlan som inte fick oroa de anhöriga.
I sista brevet som modern får i sin hand lyder några formuleringar:
”Själv är jag helt absorberad av de oändliga sädesfälten här med kullarna i bakgrunden, gränslösa som hav, i milda och gröna färger, den plöjda och rensade blekt lila jorden med regelbundna gröna fläckar av potatis i blom, allt detta under en himmel i milda blå, vita, rosa och violetta toner.”
Den 27 juli 1890 vandrar van Gogh till detta motiv med en revolver i fickan som han fått låna av byborna för att kunna skrämma bort kråkor. Istället skjuter den plågade konstnären sig själv, men träffar inte rätt i hjärtat.
Han förmår trots skadan ta sig hem till värdshuset. Doktor Gachet, själsläkaren och homeopaten som tidigare försökt hjälpa van Gogh i byn, tillkallas och undersöker såret. Han vill kontakta anhöriga, men får inte för den döende.
En kurir ges ändå uppdraget att meddela Theo van Gogh, brodern i Paris, som skyndar sig till Auvers. När han anländer sitter Vincent vid bordet, svag men vid medvetande och rökande sin pipa. Döden infinner sig under natten till tisdagen den 29 juli. ”Jag önskar att jag kunde fara hem” ska vara bland de sista ord som konstnären uttryckte.
Begravningen dagen därpå i Auvers kan knappast ha varit påkostad. Gachet, Theo och hans maka, modern och några från Paris anlända konstnärsvänner var vittnen. Rummet där den döde stod på bår dekorerades inte med blommor utan med van Goghs egna målningar. ”Monsieur Vincent van Gogh. Artiste peintre” står det i begravningsattesten. Dramat i Auvers med sitt tragiska slut fick sålunda ett annat scenario än det som utspelades i Arles.
Tar man sig till orten idag ges möjlighet att besöka van Goghs rum på värdshuset. Det står orört och i samma skick som då han avled där. På ena väggen syns färg och märken efter tavlorna.
Men vid kyrkogården, där han vilar jämte Theo, är tystnaden och friden i skriande kontrast till lukten av målarfärg, blod och död på rummet.
Två oansenliga gravstenar ovan en grönskande bädd markerar platsen där de två bröderna begravts. Många av kyrkogårdens övriga gravstenar är påkostade och mastodonta, för att inte säga osmakliga. Det är som om anhöriga tror att överdriven utsmyckning och plastblommor kan betvinga döden. Om det nu inte är någon skuld som behöver bearbetas.
Vincent van Gogh, fattig och ofta i nöd, ville skapa konst om och för de fattiga. Idag vilar han intill kyrkogårdsmuren jämte sin bror som stöttade honom finansiellt och som till slut lyckades sälja en av hans tavlor.
Skulden som dagens konstvärld står i till de båda ska aldrig betalas. Bruten av sorg och sjukdom, allt mer handlingsförlamad, insjuknade Theo för att avlida i januari 1891.
En annan av van Goghs tavlor, porträttet av doktor Gachet, såldes 1990 för 82,5 miljoner dollar. Kråkorna, ovan vetefälten vid Auvers som van Gogh ibland måste skrämma bort för att få målarfrid, måste ha skrattat. Om de nu alls fått höra talas om det sjuka med summan och vår nuvarande konstvärld.
Michael Economou