Nationalscenen Dramaten står för det traditionella och följer pjäsförfattarens familjebygge medan Norrbottensteatern försöker sig på en modernisering: den alkoholiserade fadern har bytts mot en alkoholiserad moder och de två sönerna mot två systrar.
Redan från start är förutsättningarna så olika. Dramatens stora scen är stor, kanske för stor för ett drama som kräver närvarokänsla. Vi sitter och tittar upp på den stora estraden i Stockholm medan vi i Luleå nästan sitter med i järnvägshotellets kök där dramat utspelar sig. Och så olika köken är, i Luleå har Mona Knutsdotter gjort det 50-talsmysigt med många detaljer som påminner om hur det såg ut för 55 år sedan. I Stockholm har Sören Brunes gjort något kliniskt och rostfritt, tankarna går nästan till en avspolningsbar fylleristcell.
Hur håller då regissören Rasmus Lindbergs omgörning i jämförelse med Björn Melanders original? Ja, Lindberg hade behövt bearbeta något mera, för hur trovärdigt låter det att pappan haft ett förflutet på Postgirot, den förr så typiska kvinnliga arbetsplatsen, mammans monolog om strapatserna ombord på segelfartyg och i krigskonvoj. Och så sparken i skrevet. Den har mera effekt på Örjan Ramberg än på Margareta Gudmundsson.
Spelet handlar om en familj med en alkoholiserad pappa, det vill säga en alkoholiserad mamma i Luleå. Alkoholisten står i centrum med sina lögner och svek och ger färdriktningen mot undergången. På Dramaten är det Örjan Ramberg och han tar stundtals helt över föreställningen. Det hjälper inte att sönerna, spelade av Niklas Engdahl och Rikard Lekander, tar i för allt de är värda. Kungen på scenen är Ramberg. Han är magnifik i sin alkoholistroll, men det kan också bli lite för mycket ibland. Margareta Gudmundsson har rollen som alkoholiserad mor också i sin hand i Luleå, men tar inte över föreställningen.
Bihanget då, hustrun på Dramaten, respektive mannen på Norrbottensteatern? Irene Lindh har inget vidlyftigt utspel, smälter in som den prövade alkoholisthustrun med sviktande hälsa men med viss kvarvarande kraft. Mats Pontén i Luleå hasar omkring i tofflorna med förställd hes röst och förefaller inte förmögen till något.
Barnen då? Ja, Dramaten-uppsättningen hade behövt en lillasyster i Maja Runeberg. Hon når publikens hjärtan och den konkurrensen hade Ramberg behövt. Sönerna på Dramaten hörs mycket men kommer aldrig nära. Det närmaste vi kommer är när Rikard Lekander som "Ricky"gör spegelscenen med det som nu vanligen kallas "nakenchock". Han drar av sig brallorna, helt och fullt och gömmer snoppen mellan benen.
I Luleå gör Maja Runeberg det med mera finess, brallorna ner också där, men med en kobratelefon som festlig penisattrapp och som hon kan ange riktningen på. Ner eller upp.
Vad blir då slutresultatet när regionteatern i Norrbotten utmanar nationalscenen? Örjan Ramberg räddar ett oavgjort för huvudstaden.