Mitt i ateljén hemma hos Birgit Kostenius står en vitmålad skulptur där smala, avsågade trästörar omger ett notblad. Träets yta är maskätet och bildar fina, slingrande mönster.
– De stora konstnärerna är maskarna, säger Birgit Kostenius, visar de fina linjerna som maskarna mödosamt arbetat fram ur träet och frågar mig sedan om jag minns hur man hässjade hö förr i tiden.
Störarna kommer nämligen från gamla höhässjor på den närkiska landsbygden och hittades av en vän till Birgit under en gammal smedja i Glanshammar, berättar hon. De togs om hand av Birgit och omskapades från gamla, bortglömda bruksföremål till en sirlig skulptur som kräver sin plats mitt i rummet.
Skulpturen, som hon gjorde för två månader sedan, har fått namnet Amazing Grace och är en av de skulpturer och målningar som ska vara med på Birgit Kostenius utställning i Los Angeles, U.S.A., i april. Namnet Amazing Grace får sin förklaring av Birgit:
- Det är en kör. Jag fick idén av ljudet, jag var ute och gick i naturen och då tyckte jag att det kom musik i de gamla störarna. Man måste ha bra fantasi, säger hon.
Och just ordet fantasi återkommer hos Birgit Kostenius under intervjuns gång. Jag frågar henne vad hon helst målar, men hon ”går inte att stoppa i något fack”.
– Jag leds för mycket av fantasin. Det är mycket abstrakt konst, jag varvar mycket, målar mycket barn och äldre.
Birgit Kostenius ”har målat alltid”, berättar hon.
– Det har varit hela mitt liv i mån av tid, för jag älskar att måla, men sedan kommer det ett skede i livet när det bara varit arbete som gäller och då har målandet fått stå åt sidan.
Hon lämnade hemstaden Kumla för arbete som distriktsbarnsköterska på BB i Luleå. Där blev hon kvar i 21 år på deltid samtidigt som hon drev eget företag och var vice ordförande för Företagarna i Luleå.
– Jag har haft ett rikt yrkesliv. Jag har varit engagerad på så många håll, säger hon.
Men en del hann hon trots allt måla, trots heltidsarbete. Första utställningen hade hon redan 1976, på Luleå lasarett.
– Då spreds ryktet om att jag låg hemma på golvet och målade. Jag var anställd av landstinget och Landstingstidningen ville göra ett reportage.
– Så började det.
Men det var först när hon blev pensionär som hon började satsa på konsten och sitt måleri på allvar, något som hon ”längtat efter i flera år”. När hon var närmare sjuttio år kom hon in på konstlinjens aftonskola på Sunderby folkhögskola och sedan följde kurser på Gerlesborgs konstskola i Bohuslän och i Provence, Frankrike.
– Jag räknar aldrig åren. Jag räknar hur bra jag får må. Vi har alla möjligheten, det är bara vad vi gör av den, säger hon.
Sedan dess har hon haft flera utställningar i Provence och på flera håll i Sverige, både separatutställningar och gemensamma.
Du verkar tro mycket på att förverkliga din dröm?
– Ja, det tror jag. Därför måste man ju våga, säger hon med eftertryck och fortsätter:
–Det flyger inga stekta sparvar i mun på en, du måste förverkliga dina drömmar. Men dina drömmar behöver inte vara så enormt stora. En dröm kan ju vara att gå ut och lyssna på fåglarna. Det är det lilla, det här; vad vill jag göra idag av min dag, säger Birgit. För hennes egen del börjar dagen tidigt.
–Jag är en morgonmänniska. Då går jag upp och njuter av min kaffetår. Då kanske solen skiner och det bubblar av glädje och då måste jag springa upp.
Till ateljén?
– Ja. Det kan vara en färg därute som väcker fantasin, säger Birgit och berättar att hon försöker vara i ateljén varje dag.
– Men det är väldigt viktigt att komma ut och röra på sig, att hämta inspiration i naturen.
Hennes ateljé ligger en trappa upp i lägenheten där hon bor och på väggarna hänger några av de tretton målningar som ska vara med på utställningen. Men det var faktiskt inte självklart att det skulle bli en utställning i Los Angeles. Hon visar en oljemålning kallad ”Barndomsvännen”, där en kvinna i lång klänning står med ryggen vänd mot betraktaren. Målningen föreställer hennes barndomsvän Marianne Ruuth, författare och journalist, som flyttade till Los Angeles i unga år.
– Vi hörde till de verkligt fattiga när vi växte upp, säger Birgit och berättar om hur hon och Marianne låg i utdragssoffan i Birgits barndomshem och Marianne sa: ”Birgit, så här ska vi inte sluta, aldrig, i den här fattiga träsoffan”.
De kom att stå varandra nära under hela livet och Birgit var flera gånger i Los Angeles och hälsade på Marianne. Under en resa till Provence 2006 fick Birgit sin första förfrågan om att ställa ut i USA, och utställningen var tänkt att hållas 2007.
Men samma år gick väninnan bort.
– Intresset att åka över och ställa ut, det dog ju, säger Birgit. Men 2012 fick hon besök av John Lawrence Rivera, art director som också bor i Los Angeles och som hon lärt känna i samband med att han bott hemma hos Birgit och hennes familj i Luleå under en turné med Up with People 1982.
- Där började det här att återupptas att åka till USA och ställa ut, säger hon och berättar hur John uppmanat henne att komma över och ställa ut med orden ”Du har alla dina andra vänner i L. A.”.
– Då sa jag ”yes, jag kan”. Och nu är jag på väg, säger Birgit och skrattar.
Vad har du för råd till andra som vill måla och satsa på sin dröm?
– Det finns bara ett ord - börja. Börja och gör det du brinner för. Man måste ta steget. Det skulle alla göra. Annars blir det bara en dröm som försvann.