Drömmen om Paris och att få fly

"Hur var Paris?" frågar jag. "Ja, jo." säger hon. "Det var helt okej." Hon girar tvärt åt sidan för att inte trampa på en mask, och suckar ut ett litet vitt moln av ånga som seglar bort i den kyliga oktoberluften. "Jag vet inte. Det var bara inte riktigt som jag hade förväntat mig." Hon gör en paus. "Det var nog inte egentligen Paris i sig. Det var jag. Det var jag som var problemet." "Vad menar du?" frågar jag förvirrat, och hon svarar uppgivet: "jag var ju bara samma gamla jag".

Jag tänker på hur vi är sådana som längtar, hon och jag. Sådana som går omkring med våra önskningar högljutt dunkandes i öronen, som ett evigt soundtrack till vardagens gråa fasader. Sådana som ständigt drömmer oss bort till en förändring: en annan plats, en annan människa, ett annat jobb. Som målar upp bilder av Paris – bilder av hur vi springer omkring på upplysta gator. Hur vi håller ett glas rödvin i handen och pratar med människor som vi aldrig träffat förut. Hur vi är sådär världsvana, sådär fria. Hur vi känns sådär splitternya på något sätt, pånyttfödda.

Jag tänker på hur vi också är sådana som ofta blandar ihop det där – drömmen om Paris och drömmen om att få fly från oss själva ett tag. Sådana som egentligen inte drömmer om en förändring av nuet i sig, utan om oss själva i förhållande till det nya, förändrade nuet. Som egentligen inte drömmer om en annan hand i vår, utan den sortens person vi skulle vara med den där andra handen i vår. Vi som egentligen inte drömmer inte om sommaren, utan om att koppla av och hitta det där förbannade lugnet i kroppen som alla pratar om. Vi som drömmer om Paris, och målar upp en bild av oss själva som världsvana och fria. Vi som sätter ett orsakssamband mellan dessa; det ena kommer att föranleda det andra.

Och sedan befinner vi oss i Paris, med ett glas rödvin på en upplyst gata med ett Eiffeltorn i bakgrunden. Men vi dricker bara ett halvt glas rödvin, för egentligen gillar vi inte vin sådär värst mycket, och vi pratar inte med främlingar för vi är inte sådana som brukar prata med främlingar och när klockan är halv tolv går vi hem för vi har svårt att stanna uppe efter klockan elva. Och vi går tillbaka till hotellet och ligger med en bitande besvikelse över att Paris är precis som Paris ska vara, som det alltid har varit, och vi likaså.