Efter 35 år gör de film tillsammans

För 35 år sedan gick Pekka Kenttälä och Jan-Olov Ågren på mellanstadiet och var kompisar. Men sedan hände det som ofta händer – livet tog dem med på olika resor och de förlorade kontakten.
Men för nästan tre år sedan stötte de på varandra igen – under en bokrea i Luleå. Vad Pekka Kenttälä inte visste var att Jan-Olov Ågren då hade kommit ut som en person med både ”manligt” och ”kvinnligt” uttryck och även nyttjar förnamnet Madeleine. Mötet blev därför en smula chockerande för Kenttälä.
– Jag blev så paff så att jag vek undan istället för att gå fram och hälsa. Men efteråt blev jag väldigt förbannad på mig själv och jag började fundera på varför jag gjorde som jag gjorde, berättar Kenttälä.
Jan-Olov Madeleine Ågren har själv inget minne av det första mötet på 35 år, just för att Pekka aldrig kom fram och hälsade.
– Det var – konstigt nog–- av någon slags hänsyn som jag inte gick fram, fortsätter Kenttälä.
– Jag visste inte hur ”offentligt” det var för Jan-Olov Madeleine och jag ville inte att situationen skulle bli jobbig.
Jan-Olov Madeleine Ågren svarar med ett leende:
– Du trodde kanske att jag stod där, mitt i bokrean, i akt och mening att inte synas? svarar han och skrattar. Och fortsätter:
– Hade vi mötts fem år tidigare, innan jag kommit ut ”på riktigt”, så hade det kanske varit rätt tänkt. Jag har ju genomgått en process, där jag i början var ute på platser och syntes fastän jag inte riktigt ville det. Men nu är det annorlunda, säger Ågren.
– Men det är fortfarande så att jag är inte ute efter att väcka någon uppmärksamhet. Jag vill bara leva mitt liv, fortsätter han.
 Pekka Kenttälä är filmproducent och mötet satte igång tankar kring en film. Och snart tog han kontakt med Ågren för att diskutera sin idé. Han ville göra en film om reaktioner kring identitet, normer och fördomar – utifrån sina egna tankar och Ågrens.
– Jag var ganska avvaktande till en början eftersom jag har lärt mig att vara lite defensiv. Jag sticker ut på ett enda sätt i princip, och ändå slutar folk aldrig undra över det. Varför ska jag hålla på och ”vika ut mig”, kan jag ibland fråga mig. Men sedan insåg jag att det är ju inte det jag gör med den här filmen. Det blir absolut inget kletigt sensationsmakeri, utan jag och Pekka är på ”samma perrong”. Det ska bli en film med gott syfte som sätter igång tankarna hos folk, och så länge jag är övertygad om att det syftet är gott och jag och Pekka har ett förtroende för varandra så känns det bra, säger Ågren.
– Filmen blir ett slags möte – en skildring av mitt liv där Pekka dyker upp med funderingar kring sina egna reaktioner. Vi vill skildra hur lätt det är att man fokuserar på onödiga detaljer kring en människa och snarare avdramatisera det som kunde ha varit själva dramatiken. Det blir inte en film som människor tänker ”Å, vad spännande det ska bli att se hur den här människan har det!” om, utan en film där man tänker vidare kring hur man reagerar när man möter människor som inte direkt passar in i en ”mall”, säger Ågren.
 
Filmens röda tråd är fördomar och Ågren och Kenttälä tar upp fyra ord; tolerans, acceptans, respekt och uppskattning. Det första ordet är det första steget, och båda hoppas att filmen ska kunna leda till att människor kan ta nästa steg. Och nästa.
Men i övrigt vill de inte avslöja för mycket om filmen – mest för att den fortfarande är en process för dem själva.
– Det arbetssättet hade varit omöjligt utan Filmpool Nord Development. Utan det projektet hade vi varit tvungna att ha ett synopsis färdigt, men halva grejen med det här är ju att det är en slags resa där målet utkristalliserar sig allteftersom, säger Kenttälä och fortsätter kryptiskt:
– Ingen av oss är några objekt i den här filmen utan vi har valt en annan form. Vi tar båda plats när det gäller upplägg, roller och reaktioner i filmen.
 
Snart kommer Ågren och Kenttälä att resa ner till dokumentärfilmseventet DocuRegio i Frankrike, ett europeiskt projekt där filmproducenter från ett stort antal länder bidrar genom att pitcha sina filmidéer.
– Det känns jättehäftigt att vi har blivit utvalda från Sverige, säger Kenttälä.
Målet med filmen är en svensk och internationell marknad. Gärna i tv och på olika filmfestivaler.
– I Sverige är man lyckligt lottad på många sätt, det finns en stor tolerans och viss uppskattning för dem som vi uppfattar som ”normbrytare”. I andra länder ser det mörkare ut, berättar Ågren.
– Därför tror vi att den här filmen också kan behövas internationellt, avslutar Kenttälä.