Gunillas och maken Staffans hus ligger avskilt. De har fått bidrag av kommunen för att anpassa hemmet, bland annat har de flyttat elmätaren till härbret som ligger en bit bort på gården, installerat en elmiljötransformator och en pelletsvärmare för att slippa element.
– Det är tur att vi bor där vi bor, jag tycker synd om dem som har samma problem och bor i lägenhet, säger Gunilla och förklarar att hon börjar må dåligt om hon använder spisen eller är i närheten av en mobiltelefon.
Yrsel, illamående, koncentrationssvårigheter och oförmåga att hitta ord är några av de symptom hon upplever när hon vistas i elrika miljöer.
På tomten står en liten stuga som Staffan byggde som en tillflykt åt henne när hon inte klarade av att vara inne. Runt gården har de planterat stora träd och inne i huset har de inrett med så få lampor som möjligt.
– Jag vet inte hur många ljus vi har köpt, säger Gunilla och pekar på kandelabern som hänger ovanför köksbordet.
För tjugo år sedan var det som värst.
– Jag började tappa balansen och ramlade vid elskåpet i hallen. Jag var jag hos min mamma ett tag och hon hade inte tv eller så mycket annan el och jag märkte att jag mådde bättre. Sedan blev en bekant sjuk och efter ett tag förstod jag att det kunde vara något liknande, att det var något i huset som gjorde mig dålig.
Gunilla har varit till många läkare under åren, men det har varit svårt att få hjälp eftersom elöverkänslighet inte är en erkänd medicinsk diagnos. Enligt Folkhälsomyndigheten ”saknas vetenskapligt stöd för samband mellan exponering och symptom, även om det inte råder några tvivel om att det finns personer som har svåra besvär och lider i närheten av elektrisk utrustning”. Däremot räknas elöverkänslighet som ett funktionshinder och Elöverkänsligas riksförbund får bidrag av staten.
– Jag har träffat läkare som sagt att de kan skriva att jag har psykiska problem i sina papper. Jag vet flera personer som har gått med på det för att de inte orkar kämpa, men jag har vägrat.
Första gången Gunilla var till läkaren fick hon höra att hon kunde åka hem och titta på tv och prata i telefon som vanligt. När hon gick till en annan läkare frågade denne efter numret till hennes man. Gunilla förstod inte vad han hade med saken att göra, men gav honom det.
– Han ringde till Staffan eftersom han trodde att jag var alkoholiserad.
Även om hon känt sig kränkt av vården har hon kunnat se humorn i situationen.
– Jag sitter hos läkaren och säger att jag inte kan se på tv, det är ganska sjukt. Men skratta måste man kunna göra i elände.
Till sist träffade hon en läkare som var förstående.
– Hon tog sig tid att lyssna och förklarade att det var viktigt att hon och kollegorna skrev så mycket som möjligt i journalerna om det som jag och andra patienter med samma besvär berättar om.
Känsligheten har hindrat Gunilla från att sjunga i kör, gå till biblioteket och besöka barnbarnen.
– Det är sorgligt, jag vill kunna vara hos dem, säger hon.
Paret brukar handla tidigt på morgonen eftersom det är glesare i butikerna och därmed färre mobiltelefoner. Fyra eller fem gånger per år följer Gunilla med in, men oftast sitter hon i bilen och väntar.
– Jag vill inte bli mer sjuk. Jag har aldrig varit mycket för att gå i affärer men det finns ingenting som jag längtar efter så mycket som det, säger Gunilla som känner att hon hamnat utanför samhället.
Hennes man Staffan involveras också. Tillsammans läser de mycket i ämnet och han har lärt sig att se på henne när hon mår dåligt.
– När han säger åt mig att ”nu är du illröd i ansiktet, nu måste vi härifrån” – då kan jag bli irriterad. Han har ju blivit som min personlige assistent. Det är jobbigt att vara beroende av hjälp.
Folkhälsomyndigheten: ”Inga vetenskapliga bevis”
– Vi får väldigt många frågor. Folk är oroliga och har varit det länge, inte minst med tanke på utbyggnaderna av det mobila nätet och de nya fjärravlästa elmätarna, säger Michael Ressner, utredare vid Folkhälsomyndigheten.
Elöverkänslighet är ingen medicinsk diagnos – hur kan människor som uppger att de är elöverkänsliga få hjälp?
– Överkänslighet är en typ av allergi och i det här fallet har man inte vetenskapligt kunnat fastställa vad som ligger bakom, men det betyder inte att det inte är många som mår dåligt. Det är en svår fråga eftersom det inte är definierat som begrepp och det finns massor av olika symptom som innebär olika saker livsmässigt. Men man kan få hjälp för dessa inom sjukvården.
Vems ansvar är dessa patienter?
– Först och främst regeringens, på forskarnivå Strålsäkerhetsmyndigheten som har ett vetenskapligt råd som tittar på de här frågorna. Sedan har vi ju sjukvården och kommunernas avdelningar för miljö och hälsoskydd.