Det finns ingen klar definition av vad design är. Det brukar internationellt sägas att design står för konstruktion, formgivning och gestaltning. Det kan vara att göra en ritning eller skiss som någon eller ett företag sedan följer, tillverkar i ett eller flera exemplar. Det anses också att det som skapas ska uppbära en funktionalitet.
Så när vi besöker Sunderby konstskolas andraårselevers resultat av sitt designarbete skulle vi ha kunnat mötas av ett antal ritningar och skisser, men det gör vi inte och det är då för väl.
I stället ser vi en utställning som till en del mera ger uttryck för konst än för design. Den har rubriken ”Ljusbärare” och på olika sätt, bokstavligt eller bildlikt, har eleverna gjort skäl för den rubriken.
Det är utan tvekan design som Catrin Nordmark ger prov på när hon skissat och sytt upp sina lysande kreationer och som hon klätt modellerna Priscila Castelo Branco, Sanna Konu och Annica Creutz i. Det lyser bokstavligen om de tre.
Sedan är frågan om den gungstol, framställd av returmaterial i obarkat trä och kompletterad med en elektrifierad lysande gammal väggklocka och en lampa, och som Felix Holmström gjort, är design. Visserligen är det en möbel, men är den ett bruksföremål? Är det inte snarare en konstinstallation?
Samma vilsenhet finns inför Christina ”Nina” Alméns glas. Hon har skapat tre ansikten i gjutet glas på gjutna glasskivor. Det är glaskonst, en triptyk, men det kanske kan kallas design om det går att göra flera exemplar av dessa tre nu unika ansikten.
Det man efterlyser i dessa elevarbeten är just design av bruksföremål, de som vi möts av i vardagen. Finns där ingen ny Sigvartd Bernadotte?