Emigrant i pappas fotspår
70 år efter att Marie Nilssons pappa åkte till Kanada för att arbeta gjorde hon samma resa och följde i hans fotspår. Nu ställer hon ut sina bilder i sviten "Minnets platser - platsers minnen" på Norrbottens museum.
Foto: Kurt Engström
Likväl fanns den där.
En av resenärerna var Marie Nilssons far, som reste till Vancouver 1929, strax innan den stora depressionen slog till. Han tjuvåkte på tågtaken längs kusten och tog de jobb han kunde få, ofta - som så många andra svenskar - inom skogsbranschen. Det var ofta långa, hårda dagar och pengarna räckte långt ifrån alltid till mat.
Efter fyra år bestämde han sig för att åka hem till Norra Svartbyn, medan de tre bröderna blev kvar. Här byggde han upp sitt nya hem och skaffade familj.
- Jag fick ju alltid höra om att pappa hade bott i Kanada, men de upplevelser han hade med sig därifrån förstod jag aldrig. Kanske kunde han heller aldrig riktigt förmedla dem, säger Marie Nilsson.
Men 70 år efter att pappan gett sig iväg till Kanada, packade hon själv väskan för att resa i hans fotspår.
Resan tog henne till svenskbygderna i Kanada.
- Svenskarna höll ihop, reste tillsammans och bodde tillsammans, berättar hon och visar en monter i utställningen där hon samlat bilder från pappans tid i Kanada - bilder på platser och människor.
Här ligger också ett vykort, som pappan skrivit hem till de som blev kvar i Sverige, och en hel del statistik som Nilsson samlat på sig under sina år av efterforskningar.
- Jag har ett jättematerial. Det som visas här på utställningen är bara en plutt-del, berättar hon.
I utställningen finns förutom en faktabaserad monter även ett bildspel med stillbilder. Men huvudparten utgörs av stora metallplåtar med fotografier.
- Jag är nog pionjär på det, säger Nilsson.
Hennes bilder har skivits ut på räfflade aluminiumplåtar direkt från verkstaden för att få en "sentimental" känsla.
- Jag brukar aldrig vara sentimental, men den här gången är jag det. Men sedan ville jag åt den där "silverkänslan", eftersom analogt foto har att göra med silver. Och sedan tycker jag om hur färgerna förändras beroende på hur ljuset faller på plåten - det blir en yta som lever.
Fotografierna är tagna med en enkel Fuji 645.
- Jag ville använda en kamera som skulle vara lite lik den lådkamera som pappa hade när han var där, för att hitta samma sätt att betrakta motiven på. Det blir lite "rakt på".
- Jag har överhuvudtaget svårt för allmänt naturfotografi, sådant där när det blir "för vackert". Jag vill hellre göra bilder än avbildningar.
Många av de platser som Marie Nilssons pappa vistades på levde upp när de var nyttiga för industrin, men försvann lika fort när industrin lämnade orten för någon annan plats. Därför tycker Ulf Renlund på Norrbotten museum att utställningen också är aktuell ur ett annat perspektiv.
- Det här med att platser lämnas, det fenomenet finns ju också i Norrbotten. Och jag tycker att det är intressant att fundera på vad det egentligen finns kvar för minnen där.
Så jobbar vi med nyheter