KONST
Carl Larsson vänner ovänner
Nationalmuseum hos Konstakademien
Pågår till den 3 november
En del av Nationalmuseums konstskatt kunde ha fått en inackordering i Norrbotten under renoveringen, men inget av länets konstinstitutioner höll sig framme. Norrbottens museum hänvisade till en egen ombyggnad som skäl. Västerbottens museum i Umeå och Jamtli i Östersund är däremot museer som tackar och tar emot Nationalmuseums utlånade konst.
Så för norrbottningar och andra blir det till att gå uppför den långa trappan till Konstakademiens famösa byggnad, granne med Rosenbad. Där hänger han nu Carl Larsson, hans vänner och ovänner. Det är 21 år sedan Nationalmuseum ställde ut Carl Larsson och nu finns även vänner och ovänner med. Det ska ses som en spegling av konstlivet i Sverige åren 1870-1920.
Knappt hundra av de 120 verken i utställningen är signerade mästaren själv, men där finns också verk av till exempel August Strindberg, den forne vännen som blev en ovän. Det är välgörande att se Strindbergs vrånga, stormiga oljemålning Vita Märrn II som föreställer ett sjömärke under en oväderstyngd himmel.
De båda ovännerna var frispråkiga. "Denne skändare av allt upphöjt och heligt" uttryckte sig Larsson om sin gamle vän. Strindberg var också rättfram: "Det är hopljuget; och lögn är negativ kvantitet; drar man roten ur den, så blir det ännu mera minus, ända tills man råkar minus oändligheten", skrev han i En ny blå bok under rubriken "Hopljugna karaktärer".
Carl Larsson är inte bara en idyllmålare. Det har beskrivits som att han gömde sig bakom Sundborns familjeidyll. Denna utställning visar också ett annat måleri. Där finns Skrivarspöket (självporträtt i konvex spegel) som påminner om Munchs Skriet. Teckningen dateras till 1896 och kanske var det bokdebuten De mina. Gammalt krafs av C. L. året innan som fick det att spöka för den skrivande målaren. Det är en ångestladdad målning.
I utställningen finns många porträtt av målarkolleger och konstmecenater. Porträttet av grosshandlare Wilhelm och Emelie Josephson, en olja på duk från 1900, är av det ovanliga slaget. Där sitter grosshandlaren likt en pösmunk, manligt skrevande framför porträttören. Makan skymtas bakom den vitskäggige mannens axel. Kanske virkar hon. Det råder ingen tvekan om vem som är herre i huset.
Ett annat porträtt med egenart är det som Carl Larsson målade av Anna Pettersson-Norrie år 1895. Han placerade henne i en bekväm stol på ett bord och låter dottern stå på golvet och se upp till sin mor. I bakgrunden sitter en mera obetydlig man.
Dessa porträtt är ett par-tre skäl att besöka Konstakademien också för den som sett sig mätt på Sundborn. Fram träder lite av en annan Carl Larsson bakom familjeidyllens kuliss och det känns angeläget. Men den som gillar Sundbornidyllen får också se sig mätt.