Den 24 februari 1956 framträder elvaåriga Margareta Renberg i offentligheten. Det sker i NSD och artikeln handlar om att hennes pappa Gunnar byggt ett tvåvånings dockhus till döttrarna och som de fått i julklapp. På ett fotografi står en glad Margareta med en dockhusblomma som pappa tillverkat genom att måla och fernissa av en gammal skiva torrt franskt bröd. NSD-journalisten beskriver pappa Gunnar som en tusenkonstnär. Han har själv, sex år tidigare, byggt huset de bor i på Östergatan och han har stans finaste trädgård. Luleborna vallfärdar till Skurholmen för att se Renbergs trädgård.
Kanske ärvde Margareta Renberg sitt estetiska påbrå från pappan, lokföraren. I en dikt beskriver hon hur pappa byggde ett växthus av fönsterbågar från ett rivet missionshus. Familjen hade frikyrklig bakgrund, pappa växte upp i ett laestadianskt hem och mamman var missionsförbundare.
Margareta Renberg bestämde sig tidigt för att bli konstnär. Hon var begåvad och hennes mor och far hade helst sett att hon valt ett konventionellt yrke. Hon gick ut reallinjen vid läroverket i Luleå med toppbetyg. Läroverkskamrater var de blivande författarna Sandra Holm och Torbjörn Säfve.
"Medan jag värmde mig med cirkusartistdrömmar och bravadfantasier, värmde sig Maggan med att forma anisbröd och andra solitära figurer med penna och pensel", skriver Säfve i konstnärsbiografin Margareta Renberg.
Från Läroverket i kvarteret Lärkan bar det av till Stockholm och Konstfack och efter fyra år vidare till Konsthögskolan. Hon fick sitt genombrott som bildkonstnär i början av 1970-talet och konstprofessorn Ulf Linde var hänförd.
"Hon är en Alice i Underlandet. Inget duplikat, bara en som råkat bli sån. Var hon än går, går hon under jorden, vilket väl kan vara förklaringen till att så få hittat henne", skrev Linde i biografin över henne.
Hon var inte som många andra konstnärer, besatt av att bli sedd. Men många konstkritiker blev besatta av hennes målningar. Hon målade inte idylliskt eller välanpassat, hennes bilder är upproriska, aggressiva och grymma.
Eller för att låna Ulf Lindes ord:
"Hon gör giljotiner med eggarna iklädda utsökt vadderad sammet. Men de är giljotiner. Försöker man nu gulla med hennes figurer, leva sig in i dem - svisch! - så åker huvudet! Hon är just inte sentimental."
Mitt i bildskaparframgången hamnade Margareta Renberg i en kris. Hon kom inte vidare och det var då hon gav sig in på bokstavskonsten. Hon började skriva och fann att det hon skrev började likna poesi. Hon visade dikterna för Ulf Linde, som kontaktade Gunnar Harding, redaktör för tidskriften Lyrikvännen. År 1973 publicerades hennes dikter och året efter kom debutdiktsamlingen ut med titeln En tatuerad dams memoarer.
Diktsamlingen gavs ut av Norstedts förlag och slog igenom med dunder och brak, såldes slut och fick nytryckas. Så här lyder dikten Den tatuerade:
Tillfrågad om sina tatueringar
svarade hon
att de gjorde det svårare
för henne att fuska.
Men det verkliga skälet var
att hon ville känna
föraktet
dess upphöjelse och förnedring.
En sorts utvaldhet
om ni så vill.
Av kärlek
till sin feghet
Den begåvade och egensinniga bildkonstnären visade sig lika begåvad med penna som med pensel. Hon skrev som hon målade. Samma år som diktsamlingen kom ut fick hon prestigefyllda FiB Lyrikklubbs Stig Carlsson-pris. Hon beskrevs som en av 1970-talets mest betydande poeter. Trots framgången blev det inga fler diktsamlingar av Margareta Renberg under hennes livstid. Hon återgick till målandet och tog plats i Konstakademien.
"Jag skriver inte för att vara poet, jag gräver upp saker ur det undermedvetna och försöker komma underfund med mig själv. Det finns saker som man aldrig blir klar med, även om man blir hundra år. Men det är svårt att skriva, svårare än att måla. Måla är sensuellt, ofta skojigt. Att jobba med ord kan vara direkt plågsamt", sade hon om den andra konstnärsrollen.
Margareta Renberg avled 2005 i lungcancer och efter hennes bortgång gavs en samling ut med hennes efterlämnade dikter. Det var 2009 och den har titeln Tröst för ett tigerhjärta. Omslaget pryds av hennes bild Oktober 1944, inspirerad av James Cagney som kör upp en grapefrukt i sin älskarinnas ansikte. Margaretas syster Kristina Renberg hjälpte Gunnar Harding att leta fram opublicerade dikter ur gömmorna.
Harding nämner en programförklaring från Margareta Renberg om hennes konstnärskap: "Vill jag alls bli sedd? Jag vet inte. Det vore kanske bra för affärerna, men en distraktion i arbetet. Jag vill se något."
Margareta Renberg var norrbottning även som utflyttad till Stockholm och uttryckte sig så här i boken Tiden snöar från trädet, utgiven 1993:
"Men ibland känner jag av ingen särskild anledning att jag fortfarande är här nere i Stockholm, dvs. nedanför Norrbotten. Det är någonting som fastnat i en, färgat en för alltid. Jag fantiserar ibland om att flytta upp, men det blir aldrig av.
Ibland saknar jag starkt landskapet däruppe, färgskalan, dom ljusgröna björkarna. Det är för mycket mörkgröna lövträd här nere, stora mörka gröna löv..."