En ung kvinna går med en sopsäck fylld med fyra målningar och tändvätska i händerna, efter att ha gått tre steg snurrar hon tre gånger, proceduren upprepas om och om igen. Väl vid målet är hon yr men häller tändvätskan på målningarna och tänder på. Det är en besvärjelse och ett av Suzanne Mallouks många försök att lämna Jean-Michel Basquiat. Hon lyckas inte.
Jean-Michel Basquiats (1960-1988) var den afroamerikanska konstnären som, som ensam svart man, tog plats i New Yorks konstscen under 80-talet. Scenen, i denna bok, där han går runt i salarna på MoMA (The Museum of Modern Art) och stänker vatten omkring sig samtidigt som han beskriver platsen som ”ännu en vit bomullsplantage” berättar både om den värld han hamnade i och hur han åtminstone delvis tog sig an den i sitt skapande. Basquiats konst och rasism är också en sorts röd tråd i boken som – vilket titeln antyder – inte främst handlar om honom utan om Suzanne Mallouk, hans ”änka” och deras turbulenta relation.
Jennifer Clement, som också är ordförande för Pen international, fick sitt stora internationella genombrott med romanen ”En bön för de stulna” (Utgiven på svenska 2015). ”Basquiats änka” som egentligen kom tidigare i författarskapet (utgiven 2010, på engelska) men som först nu på svenska är på flera plan en helt annan typ av bok. Men det finns likheter. Det handlar inte bara om att båda böckerna är baserade på intervjuer. Inte heller är det Clements språkliga förmåga att göra texten vindlande, våldsam, poetisk och drabbande – även denna gång i en mycket fin översättning av Niclas Hval. Istället tänker jag framförallt på viljan att lyfta fram kvinnor, som trots att de är ytterst centrala, hamnar i skuggan av berättelser. ”En bön för de stulna” baserades på intervjuer med mexikanska kvinnor, från knarksmugglare till flickor som göms för att de inte ska kidnappas av knarkkartellerna.
I ”Basquiats änka” hamnar läsaren på andra sidan, i konsumtionen av samma droger. I New Yorks konstscen under 80-talet flödar förutom fina viner, limousiner och lyxiga restauranger även heroin och kokain. Och till slut även förlusterna där aids och överdoser raderar ut om inte namnen så kropparna från jorden.
”Basquiats änka” är – berättar dedikationen i inledningen – inte bara skriven om Suzanne utan även skriven till henne. En vilja som anas i formen. Texten består både av gestaltande delar och av kursiverade, där det senare verkar vara citat från Suzannes egna berättande. Ibland berättar de om samma sak, dessa omtagningar ger texten en rytm och pekar samtidigt på de små förskjutningar av orden som sker när det berättade (kursiverade) gestaltas och påminner på så vis om den gestaltade textens litteräritet. I slutet av biografin säger Suzanne ”Alla vill veta hur det var att vara med Jean. Ibland berättar jag. Men de lyckas aldrig få det rätt. Jag vandrar på de platser där han varit.” Clement, föreställer jag mig, vill på detta sätt få det rätt.
Jennifer Clement och Suzanne Mallouk visar sig också vara nära vänner och ingick i samma krets under delar av den tid som skildras. För den som är intresserad av New-Yorks konstscen under 80-talet, finns här mycket att hämta. Men det är inte allt. För detta är en biografi som skriver fram ett liv som bultar sliter och drar och som inte är möjligt att separera från något annat. Här finns kakelplattorna, lyxiga bakelser, kroppens alla ben, påsar, polisbrutalitet, rasism, väskor och skärp. Och så Basquiat, kärleken, sveken, våldet. Var börjar och slutar en människa? Tycks texten – som befriande osentimentalt skissar fram en specifik tid av ett liv – fråga.