– Jag har ingen särskild stil, sa hon.
Just därför tänkte jag: Hon har en stil. Det formellt stillösa är ofta den mest påträngande stilen.
Denna stickreplik från ett antikprogram kommer gång på gång för mig inför Frida Esperis dagboksaktiga bygdeberättande i Runt Storträsket. Frida Esperi (1918-2011) gick sin sexåriga folkskola i Grubbnäsudden, Nederkalix, 1925-1932. Läraren där bestås med ett uns kritik för ”bristande omdöme”, dvs. disciplin genom avslagna pekpinnar. Skolan hade D1-form, intagning vartannat år där de yngre fick små beting, de äldre mer individuella samtal i den gemensamma salen.
Annars får alla släktingar och grannar det mest förbehållslösa beröm och välgångsönskningar i direkt tilltal, som från ett oändligt modershjärta med spegling av en kristen salvelse. Man får också veta varför denna omtanke behövdes: en familj med åtta barn bodde på elva kvadrat medan höet torkade i andra rummet, en morbror bodde i enda rummet medan hästen stod intill, morbror Einar fick spanska sjukan med hjärnhinneinflammation, barnbarnet Kristian hade Williams syndrom med aspergerliknande drag. Själv hamnade Frida på sanatoriet i Sandträsk i två och ett halvt år men överlevde turligt.
Visst hade järnbanan kommit, men ännu på 1920-talet kunde barnens överlevnad bero av årsväxt och nyodling. Jordbruksarbetet skildras som hårt men oftast glädjefyllt; Frida behövdes ständigt på gården och när militären kom till byn övergick hon till allt fastare anställning som kokerska. Årets stora tvätt i sjön tog ett par veckor heltid och under tiden skötte Frida lagårn där korna hade sina egenheter. Fromma var from och lättmjölkad, Strimma stolt men stingslig. Sida såg ut som en gammal Citroën, ”framlåren växta utanpå kroppen”.
En speciell plats i Frida Esperis absolut säregna stil har de snabba naturbilderna. Tallen vid sjön har individuella drag, rönnen med tre stammar som slingrar om varandra minns hon med stor skärpa, liksom ofta det särskilda ljuset över landskapet. Tjärdalen, rian, stolpboden, bagarstugan liksom den nyvitkalkade lagårn sedan korna släppts på sommarbete har hon i mycket kärleksfull hågkomst.
Visst har hon en särskild stil där hon varsamt och drabbande lyfter en verklighet som ännu inte fyllt hundra ur den nya plast-, slit-och-släng- och lönearbetsåldern. Plastredskap som spricker väcker hennes sällsynta irritation, vad gäller lönearbete hörde hon själv till pionjärerna.
Detta är ju det märkvärdiga som hon levandegör: hur ett helt annat samhälle döljs inuti det för tillfället synliga.