För 4 miljarder år sedan var jordytan lika flytande som magman idag. Den vulkaniska aktiviteten fyllde atmosfären med ett ogenomträngligt moln med mycket vattenånga under 250 atmosfärers tryck.
Denna era kallar forskarna poetiskt Hades. Plötsligt kom regnet och kylde jordytan. Vid 3.95 miljarder år bröt solen för första gången genom molntäcket. Månen låg då tre jordradier från jorden mot idag 60 och tidvattenvågen var flera hundra meter hög. Solen var något svagare än idag men livsfarlig i brist på ozon.
En växelverkan mellan filmiska scener från en fantiserad "tidskapsel" och datatät, entusiastiskt reflekterande forskningsredovisning från astrobiologins tvärvetenskapliga område är det vi möter i fysikern Jörgen Sjöströms På spaning efter livets ursprung. Utöver vad som berörs i denna anmälan sker en komplett tidsresa från universums gryning till Homo sapiens triumf över Neanderthal.
Vad som hände sedan vet vi inte, men genom samverkan mellan forskningsområden börjar vi ana sammanhangen. Denna forskning försöker i enkla ekvationer fånga naturens process att skapa likartade, ofta symmetriska former utan exakt upprepning någonsin: sanddyner, floddeltan, växter och varför inte djurkroppar?
Jörgen Sjöström är försiktig med att peka ut tankarna om de absolut första stegen som mer än hypoteser och jag märker att han glider över i processteg som bör ha varit betydligt senare.
Men det är ändå ett fantastiskt material han hanterar. Då har vår yttersta science fiction blivit verklig science. Perspektiven svindlar fullständigt men någonstans i skärningspunkten mellan strängteori och kaosteori tycks många samtidigt leta just nu.