Går det att skriva om Barents regionens historia på femhundra sidor? Yuval Noah Harrari har i ”Sapiens” skildrat mänsklighetens historia på fyrahundra sidor. Den israeliske professorns bok är ett lysande exempel på makrohistoria. Jag sträckläste boken.
Detsamma gäller inte den femhundra sidor långa The Barents Region A Transnational History of Subartic Northern Europe med professor Lars Elenius, verksam vid universiteten i Umeå och Luleå, som huvudredaktör.
Det finns spännande historier i boken och det finns tillfällen under läsningen som har varit fascinerande, men i stort har det varit ett extremt slit att ta sig igenom boken. Jag tror att få som börjar läsa den blir färdiga. Jag hade aldrig blivit det om jag inte fått i uppdrag att skriva om den.
Varje kapitel i boken har skrivits av fyra eller fem forskare. Det märks. Frånvaron av en personlig ton och en distinkt berättarstil gör framställningen bedövande enformig. Information om översättning saknas, rimligt att anta att texterna är skrivna direkt på engelska. Det förklarar språkbehandlingen. Den är sällsynt oskön, klumpig och seg.
Förmodligen är den tilltänkta målgruppen historiskt intresserade och akademiskt utbildade personer. Med detta i åtanke är det förbluffande hur mycket i framställningen som rör sig på en elementär nivå. Om laestadianismen finns åtskilligt skrivet, att då läsa en torr och klumpig text på engelska om rörelsen ger inget.
Andra världskriget behandlas på liknande sätt. Texten är så ytlig och elementär, att den kunde platsat i en lärobok för grundskolan, om inte språket varit så tråkigt.
Extra trist är att detta sker i en region som litterärt är en av de främsta i Europa, men ingenting i boken tyder på att dess författare varit intresserade av eller lärt något av författare utanför den akademiska kokongen.
Minst tråkiga att läsa har varit de inledande kapitlen när kontakterna mellan olika yrken och folk växte fram och hur handel på ett naturligt sätt utvecklades i samband med nationalstaternas framväxt tävlade, krigade och samarbetade. Hur motsättningarna och samarbetet mellan kust och inland har varit under historien bjuder på en del intressant stoff, men det är talande för boken att kartorna är bäst. De är så bra att det hade varit intressant att se en bok fylld med kartor och diagram och bra bilder och korta texter som knöt samman dessa.
Trots omfånget finns det mycket jag saknar. Kultur och sociala förhållanden behandlas ytterst lite och språkliga förhållanden knappast alls. Typiskt är följande mening: ”The Russian-Norweigan pidgin language that developed to meet the needs of trading and bargaining comprised some 400 words.” Russenorsk var en blandning av norska och ryska som utvecklades av fiskare och handelsmän från de bägge länderna när ryssarna kom med timmer till de norska fjordarna. ”Sobaku på moja skib” betydde hund på mitt skepp. De som kunde orden kallade språket ”moja på tvoja”, ungefär mitt i ditt.
Konflikten i Alta mellan samernas rättigheter och deras kamp för bevarandet av ett av de största orörda vildmarksområden i Europa där författarna med få oengagerade meningar sammanfattar en avgörande konflikt mellan samerna kamp för naturen och historien och statens och kapitalets intresse för billig elektricitet och likgiltighet för miljöförstöring.
Med hänsyn till de många inblandade författarna, nätverksbyggande, sammanträden och ekonomiskt stöd från många institutioner är det sorgligt att tänka på vad man kunde fått för litteratur istället för denna byråkratiska koloss.
Tomas Polvall