En dans genom hela världen

När man kliver in i Lawino Marias lilla etta i Piteå möts man av doften från rökelse och ljudet av instrumental musik. Det är här hon känner sig hemma - i fridfull lotusställning på mattan som pryder hennes golv. På fönsterbrädan står två stilenliga silverljusstakar, dekorerade med ett skimrande rosa tyg.

– Jag fick dem av mina vänner som en inflyttningspresent. De tyckte att de strikta ljusstakarna är en del av mitt liv och att jag är det färgglada men kaosartade tyget, säger Lawino Maria och skrattar.

Soffan har hon nyligen lyckats få in genom ytterdörren, men det krävde lite beslutsamhet.

– Jag beställde den för ett par veckor sedan. Den kom i bitar på en pall för att den var för stor för att levereras genom dörren. Folk gick bara förbi samtidigt som jag stod där ute och undrade hur sjutton jag skulle få in den.

Framför den där pallen av soffdelar tog Lawino Maria saken i egna händer. Hon hämtade fickkniven, skar upp plasten som soffdelarna var inpackade i, cyklade iväg och köpte en skruvdragare och bar in varje del åt gången. 19.00 var det klart.

Lawino Marias pappa är från Jamaica, och hennes mamma växte upp i en liten by i den småländska orten Rydaholm. Hon beskriver byn som ett idylliskt Emil i Lönneberga-ställe med ett fåtal hus strödda runt backen.

– Det är en liten fridfull plats där de småländska björkarna bara står, blommar och dör. Min mamma kände väl till slut att ingenting hände där. Hon är bibliotekarie i själ och hjärta och fick en tjänst i Afrika där hon arbetade med något biblioteksprojekt. Det var även där hon träffade min pappa. Hon bestämde sig för att flytta till honom i Jamaica och blev kvar i 20 år, säger Lawino Maria.

1975 var året då Lawino Maria föddes i Kingston på Jamaica. Där bodde hon tills hon fyllde elva och sedan flyttade hon med sin mamma och sina två syskon till morföräldrarna i Småland.

– Inte långt därefter kom pappa dit. Han började långtidsåka till Sverige vilket självklart inte var så lätt. När han kom hit var vi svensk-jamaicaner och hade redan lärt oss språket. Pappa är en filosof som kan samtala om livet i timmar. Han kom liksom till en plats där folk spelar ishockey och jobbar på gummifabrik, och han kämpade och gjorde sitt bästa. I dag åker han mellan Jamaica och Sverige. Mina föräldrar har nog tagit definitionen av särbos till en ny dimension, säger Lawino Maria.

Lawino Maria beskriver sin familj som en skara av läshuvuden som alltid haft fallenhet för att studera. Hon menar däremot att hennes egen skoltid var kämpig, just på grund av att hon alltid varit en kropp i rörelse.

– Jag har också lätt för att lära mig, men i skolan var jag tvungen att sitta ner och läsa i timmar – och det var svårt. På Jamaica var det fattigt, och har du chans till en utbildning så utbildar du dig. Jag växte upp med gamla ideal som säger att det bara är okej att vara sitt huvud. Problemet var att jag ville använda hela kroppen.

Innan studenten fanns ingen dans eller yoga i Lawino Marias värld. Hon studerade naturvetenskap på gymnasiet och berättar att hon aldrig varit så lycklig som dagen hon tog studenten. Lawino Maria närmade sig 20-årsåldern och trodde att hon var för gammal för att dansa. Tillslut insåg hon att det inte fanns något att förlora. Hon bestämde sig för att flytta till Härnösand och gå en estetlinje på folkhögskolan.

– Läraren som tog in mig på skolan var till en början lite ifrågasättande. Hon undrade varför hon skulle ge mig en plats där, och jag svarade ”Jag vet inte hur, jag vet inte när. Det enda jag vet är att jag ska dansa”.

Och så blev det. Hon sökte sedan till en danshögskola i Stockholm och kom till sista uttagningen.

– Där tyckte en lärare att jag behövde bli mer kroppsmedveten, vilket är orsaken till varför jag sökte mig till yogan. Jag hade läst ett reportage om några coola människor i Nike-kläder som tränade i en källare vid Odenplan. Jag gick dit och blev fast i yogaformen ashtanga. Det här var innan yoga hade blivit ”en grej” i Sverige.

En annan lärare på danshögskolan såg Lawino Marias potential och skickade henne till New York. Hon kom dit utan boende och hamnade till slut hos en katolsk nunna i East Village. Där stannade hon i fyra år tillsammans med tre andra danstjejer och en katt. Lawino Maria ser tiden i New York som den absolut värsta, jobbigaste, men samtidigt – som den allra bästa.

– Jag kom dit för att göra det jag ska göra - att dansa. En bruten tå hade jag också, men jag tränade balett och modern dans varenda dag ändå. Dansskolorna där hade hög disciplin och om någon gjorde fel fick alla börja om. Kroppsidealen sa att man var ”för tjock”, men jag vägrade anpassa mig till dem eller gå på någon diet.

Lawino Maria berättar sedan om hur yogan blev hennes lära om livet. Det är en trygg plats där hon ser på sig själv och verkligheten ur ett annat perspektiv. Hon har börjat lyssna på sig själv och på vad hon vill. Nu känner hon att det är i Piteå som säcken håller på att knytas ihop. Hon kom till staden 2007 efter att ha övertygats av en nära vän.

– Hon är härifrån och vi brukade prata med varandra i telefon. ”Ska du inte flytta till Norrbotten? Jag tror verkligen att du skulle trivas här” brukade hon säga. Jag åkte hit för att hälsa på, och när jag kom till Kallax tänkte jag bara ”Wow”. Gammal sjöbotten och barrskog – hur kan man inte trivas här?

Sedan flytten till Piteå har Lawino Maria även hunnit med att vara på Island. I behov av att koppla av tog hon en chansning och åkte dit utan att veta något om landet. En telefon och ett nummer till kvinnan hon skulle bo hos var det enda hon hade med sig när hon stod där på Reykjaviks flygplats.

Under tiden på Island badade hon i varma källor och undervisade en yogasekvens som hon kunde i sömnen. Ett och ett halvt år senare vaknade hon en morgon och insåg vart hon ville vara. I Piteå – och i dag är hon tillbaka med nya lärdomar i bagaget. Hon läser till hälsovägledare på distans och har nyligen börjat arbeta som personlig assistent. Dans- och yogaklasser håller hon i då och då, men väljer att fokusera på sig själv i första hand. Hon menar att skolans och samhällets normer hindrar människor från att vara egna individer. Lawino Maria vill vara en fri rörelse i det hon gör.

Så länge hon tar sig till målet.

– Tidigare lyssnade jag inte på mig själv. Jag ryckte in och undervisade i dans tills jag körde mig själv i botten. Jag har varit och hattat runt överallt, men det är här jag hör hemma. Om jag bara skulle fråga mig själv vad jag vill göra, då är svaret – att dansa lite när jag vill, och läsa. Så nu gör jag det.