Det gör Alan Ayckbourn, Frej Lindqvist och de sex skådespelarna på Norrbottensteatern. De inte bara håller kvar publiken, den ger stående ovationer när spelet är över och dagen blivit natt. En del vill inte gå hem när tredje föreställningen är över.
Det är engelsk fars av det säkra kortet sir Alan Ayckbourn. Norrbottensteatern har spelat hans farser förr, men denna slår i vart fall En fröjdefull jul som recensenten hade nöjet att se på Norrbottensteaterns stora scen för rätt många år sedan.
Nu är scenen en annan, lilla Scen 2, en arenasalong där publiken sitter runtom och skådespelet liksom flyttar upp i knät för de som sitter närmast. Kanske bidrar det till att det som händer på scenen känns nära.
De åtta timmarna är uppdelade i tre pjäser, men med samma skådespelare och i samma kostymer. En del av scenografin följer också med genom alla tre avsnitten. Det handlar också om samma familj och alla tre pjäserna utspelar sig i den gamla mammans viktorianska hus på engelska landsbygden. Hon finns med i alla tre pjäserna någonstans på övervåningen.
I första pjäsen Bordsskick är handlingen förlagd till matsalen. Där samlas de tre barnen. Dottern som bor hos och sköter mamman och som uppvaktas av en känslomässigt fumlig veterinär, sonen som är gift med en neurotisk kvinna och så den andra dottern som är gift med Norman, biblioteksbiträdet som allt kretsar kring.
Så drar farsen igång och når höjdpunkten under släktmiddagen. Det är roligt också hela vägen fram till denna salladsövning. Först tvisten kring bordplacering och sedan det gamla greppet att låta någon sitta på en stol som är lägre än bordets andra stolar. Det håller också här.
Efter en glad första föreställning undrar man stilla om Ayckbourn, Lindqvist och skådespelarna gett sitt bästa, men så är det inte. Figuren Norman gör nya erövringar och farsens höjdpunkt i andra pjäsen Rå om varandra blir försöket till samling i vardagsrummet kring ett sällskapsspel.
Det här var ju ännu roligare än den första. Tiden går snabbt. Och så kommer den tredje pjäsen, efter ett middagsuppehåll på en och en halv timme. Den har namnet Tala ut och nu är det pjäsens titel det handlar om och det utspelar sig i trädgården. Förhållandena med Norman ska det talas ut om och det blir roligt så det förslår. Norman vill ju göra alla lyckliga och han förklarar att han är på något vis magnetisk när det gäller kvinnor.
- Jag är som kung Midas, alla kvinnor jag rör vid blir guld, förklarar han.
Och när ridån går ner efter den tredje och sista föreställningen är det bara att konstatera att det höll hela vägen. Det inte bara höll, det blev en synnerligen rolig lördagseftermiddag och lördagskväll. Så här roligt har jag inte haft på Norrbottensteatern, inte sedan Staffan Göthes En uppstoppad hund. Kanske är det just därför som det denna kväll avtäcks ett konstverk i teatern som föreställer en uppstoppad hund.
Varför blir det så roligt? Ja, Ayckbourn finns ju där, men sedan krävs det mera. Frej Lindqvist har lyckats i sin regi. Det blir fem timmar och 40 minuters föreställning utan en enda svacka. Det är full fart på farsen hela tiden.
När skådespelare försvinner in i rollfigurerna blir det också rätt. Här sitter man och glömmer att det är veteraner som Mats Pontén och Anna Azcárate som befinner sig på scen. Tänk att dessa två är sådana komediaktörer. Inte minst Pontén som gör en underbar rolltolkning av den småtråkige och småborgerlige golfaren Reg.
De fyra andra är yngre i yrket och har också letts rätt av Frej Lindqvist. Kanske lyckas Martin Sundbom allra bäst när han spelar den tafatte Toms närmande till Annie, utmärkt tolkad av Linda Wincent. Sundom lyckas med små gester där Jens Lindvall i rollen som Norman måste använda betydligt större. Therese Lindberg visar ett härligt temperament i rollen som Normans prövade hustru.
Det här är alltså intrycket efter att ha sett alla tre pjäserna i rad. Håller de också enskilt? Jo, den som vill uppleva något roligt på en teaterscen ska passa på och se åtminstone någon av pjäserna. Eller varför inte alla tre, för då blir det ännu roligare.