Scenen är målad i matt svart. Filip Tallhamn är klädd i ljusblå kostym och en svart t-tröja. Han ställer sig vid en mikrofon, på golvet intill en resväska av tidigt 1960-talssnitt och bakom honom tre solliknande lampor med ställbar lyskraft.
Filip Tallhamn ska göra det han själv kallar en "stand up tragedy". Han har skrivit manus, spelar sig själv och tragedin handlar om hans mors bortgång. Hon dog av en hjärntumör när han bara var 16 år gammal. Han har tidigare gjort och förklarat att han gillar stand up comedy. Nu är det något helt annat. I stället för att locka till skratt, ska han locka till gråt. Så säger uppslagsboken. Men tårarna dröjer.
Det är en svår uppgift att lämna ut sig själv och sina närmaste till offentligheten, på en teaterscen. Han börjar berätta, stundtals forcerat och utan andhämtningspauser. Vattenflaskan kommer flitigt till användning och korkas igen med samma maner var gång.
Han återkommer till frågan om att minnas, hur länge minns vi en person som gått bort. Efter denna föreställning hoppas han att vi ska vi minnas hans mor, kanske ända till vi sitter där på äldreboendet med sviktande närminne.
Ja, vad minns vi av denna föreställning? Jo mera skratt än tårar under handlingens gång mot det olyckliga slutet. Vi minns Tallhamns berättelse om hur det började, att mamman en dag förlorade balansen när hon var på väg nerför trappan, hur han fick gripa tag i henne så hon inte ska falla. Då ser 16-åringen detta som något lustigt, ett vanligt blodsockerfall. Men hans mamma kommer aldrig ner från trappan och blir synlig för teaterpubliken.
Tallhamn blandar komedi med tragedi fram till slutet när hans mamma dör på vårdinrättningen som bär namnet Svalan. Då tar tragedin över.
Efter detta drar Tallhamn fram en gammal tv-apparat och lämnar själv scenen. Där står den lilla, svarta tv-appareten och fram rullar familjens videofilmer från Filip Tallhamns barndom. Då åker näsdukarna fram i salongen, det gråts ljudligt, men det känns som vi stigit in i familjens Tallhamns nostalgiska videokväll i vardagsrummet hemma i Värnamo och helst snabbt vill stiga ut igen.
Kanske blev uppgiften för svår. Det som var ett drama för 16-åringen Filip Tallhamn i Värnamo 1996 blir inget drama för teaterpubliken i Luleå 2012. Det ska inte bara upphovsmannen lastas för, ansvaret faller också på regissör och teaterledning, som lät denna enmansföreställning gå till premiär.