En förströdd reseskildring från öst
BOKDet längsta hoppetThorvald SteenNorstedts
Foto:
Romanen inleds med ett långt citat från den förra boken. Där beskriver berättaren, logiskt nog, det rekordhopp i en skidbacke som han gjorde när han var fjorton år, innan den svåra muskelsjukdomen drabbade honom.
Jag får lust att göra något liknande, citera mig själv. Så här skrev jag om den förra boken: "Nina är hans stora kärlek, en klok, öppen och rolig flicka som är lite för osynlig i boken, hon kunde gott fått vara med mer."
Ibland blir man bönhörd. Här dyker Nina upp direkt, redan på sidan 20, och de två faller nästan omgående i varandras armar. Ändå vågar sig inte berättaren ut ur sin ensamhets bur.
Men han är historiker och de bestämmer sig för att göra en forskningsresa ihop. De följer en rutt som en munk berättat om i en text från 1200-talet och besöker samma platser.
I Novgorod träffar de en arkeolog som vet mycket om den långväga handeln och en rysk miljardär som bekostar utgrävningarna. Nina hoppar i säng med arkeologen.
Hela tiden lyfter berättaren in iakttagelser - en hund som biter en gris, en gammal kvinna på ett sjukhus, en kypare som bara får sova fyra timmar - som egentligen bara spär ut texten. Det finns en egendomlig förströddhet eller bortvändhet som jag inte förstår mig på.
Upplysningar om medeltid och vikingatid fogas kontinuerligt in, meningen är ju att den sena resan ska kopiera den tidiga men det känns också rätt pliktskyldigt. Det historiska materialet är på det hela taget löst infogat och ger inte berättelsen liv.
"När jag läste munkens text kändes det som om jag kom i kontakt med en annan människas innersta", förklarar berättaren.
Den känslan får inte jag. Och jag får inte mycket till kontakt med berättarens innersta heller. Det verkar inte heller författaren få. Och det är mer fatalt.
De landar i Kiel och en ny välbärgad man hämtar dem i lyxbil. Så får vi veta att Nina är med barn och att berättaren är barnets far. Hans svåra muskelsjukdom är ärftlig. Så till vida är det en kärleksroman med oväntade och ovanliga komplikationer.
Men det blir aldrig något djup eller något större tryck i deras uppgörelser. Ibland låter det banalt.
"Min förälskelse är en slingerväxt", säger Nina.
En lyxprostituerad lånar ut sin lägenhet till dem i Kiev. De tältar nära Dnjepr innan ännu en stenrik man skjutsar dem i helikopter längs floden. De fortsätter med tankbåt till resans mål, Istanbul, det gamla Bysans som Steen skrivit mycket om i andra sammanhang.
Förflyttningar, människor, förklaringar, förhållanden, bakgrunder, politiska problem i det nya Ryssland och det moderna Turkiet spolas in i texten på ett sätt som mer påminner om hur en journalist bygger ett reportage om livet i länder där inte mycket fungerar.
Så jobbar vi med nyheter