”Why do you do this?” frågar han och jag ryser, skammen gör rent fysiskt ont.
Hur förklara för någon som ser på Sverige som ett öppet land, ett solidariskt land där alla är lika värda och alla är välkomna, ett land som står för fred, förståelse och försonlighet. Hur förklara för omvärlden det som sker i Sverige nu? När gränserna stramas åt, när statsministern säger ”vi har varit för naiva”, när id-kontroller införs och uttalanden om att gränsen är nådd att Sverige inte längre kan erbjuda en fristad till människor som flyr död, terror, vapen och förstörelse rungar högt.
Hur förklara samtidigt som finansministern förklarar att Sverige går bättre än någonsin, hur förklara det samtidigt som flyktingvågen gjort så att fler människor får jobb även i de mindre utflyttningskommunerna och hur förklara Sveriges nya inställning att fler människor faktiskt inte får plats när byskolor står övergivna, när affärslokaler på rad gapar tomma.
Det är inte lätt.
Med skammen vinande i kroppen svarar jag så tydligt och diplomatiskt jag kan på frågan som vännen i Jordanien just har ställt. Berättar om regeringens beslut, om samhällsdebatten, om rädsla för terrorister och om främlingsfientliga rörelser.
Men också om alla de krafter som kämpar för flyktingarnas välbefinnande, om vänskapsband och julfirande på nya sätt. Jag lyfter fram hjältar som kämpar mot oförståelse.
Vi pratar om Jordanien där det nu bor drygt två miljoner flyktingar från Syrien och en halv miljon flyktingar från Irak. Jordanien vars land till 80 procent är öken, men där flyktingarna ändå ryms.
När främlingsfientliga röster började göra sina röster hörda i Sverige varnade danska forskare de etablerade riksdagspartierna från att lockas med. Men Sverige lyssnade inte och i Danmark liksom nu också i Sverige svängde partierna i jakten på röster.
Vad har det resulterat i? Jo, partierna visar folket att de främlingsfientliga hade rätt. Då stärks deras ställning, medan förtroendet för statsministern och regeringen sänks. Sverige borde hållit fast vid den inslagna linjen och därmed behållit sin ställning i världen som en godhjärtad och klok nation. Vi är många som liksom min vän i Jordanien ställer frågan ”Why do you do this?” och jag skäms lika mycket över Sveriges krav på id-handlingar som jag skräms över taggtrådsstängsel i Ungern.
De som inte vill erkänna sig som rasister kallar sig realister och sjunger ut att vi ska hjälpa på plats i oroshärdarna. Men som Rädda barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin säger ”hur ska vi hjälpa på plats, när på plats inte längre finns”.