En god tanke som behövt mogna ett tag till

RADIOTEATERStormknyterskan av Åsa SimmaI rollerna: Inga Elisa Påve, Harriet Nordlund, Karin Paulin, Ingemar Raukola med fleraMusik: Jonas KnutssonLjuddesign: Mikael BrodinSänds i Sveriges radio den 16 oktober kl. 13.30 med repris 18 oktober samt 25 oktober

Radioteatern - Stormknyterskan   
Inga Elisa PŒve (t.v.) och Harriet Nordlund i radiopjŠsen Stormknyterskan som spelats in utanfšr Jokkmokk i Norrbotten.  
Foto: Mikael Brodin

Radioteatern - Stormknyterskan Inga Elisa PŒve (t.v.) och Harriet Nordlund i radiopjŠsen Stormknyterskan som spelats in utanfšr Jokkmokk i Norrbotten. Foto: Mikael Brodin

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2010-10-16 06:00
Stormknyterskan är berättelsen om tonårsflickan Aina som stängs av från skolan efter att ha råkat i trubbel. Bakom ligger en trasig uppväxt med en sträng pappa och en undfallande mamma. Aina vet inte riktigt vad som kom först, om hon blev arg för att hon kände sig utesluten ur den mänskliga gemenskapen, eller om hon uteslöts för att hon var så arg. Allt hon vet är att en enorm vrede bubblar inom henne som ständigt får henne att tappa kontrollen och förstöra för sig själv.
Hon kallar det "inre miljöförstöring". För precis som människan tar död på naturen med sina egna gifter, förgiftar Aina sitt eget liv så att hon sjunker längre och längre ner i katastrofen.

Vändningen kommer när Aina skickas till en äldre släkting, Aili, som bor långt i norr.
Det blir en slags katharsis för flickan som får vandra i lugn och ro i skogen och plötsligt lär sig hantera sin ilska, eller "knyta fast stormarna" som filosofen Aili säger. En "anger management" i exotisk miljö inte helt olik upplägget i den gamla klassikern Karate Kid där den frustrerade ynglingen Daniel lär sig vända kraften i sin ilska till något positivt av den österländske tänkaren/karateinstruktören mr Miyagi.

Stormknyterskan kryddas med musik av saxofonisten Jonas Knutsson och en enormt stilig ljuddesign signerad Mikael Brodin.
Men själva berättelsen känns tyvärr ganska sliten, och stökas undan lite för snabbt på 27 minuter utan att få den tid att utvecklas som den nog hade behövt. Dialogen känns aningen uppstyltad och onaturlig och även om monologerna ibland kan vara vackert poetiska så gränsar de emellanåt också till kvasifilosofiska funderingar.
Synd. Åsa Simmas tanke var så god, men den hade nog behövt mogna en smula.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!