En hyllning till kvinnan, moderskapet och livet
FÖRESTÄLLNINGUndercover av Lo KauppiHårdare Snabbare Anna VnukLärkans aula, LuleåSöndag 11 oktober
Foto: Linn Lokadotter Bodell
Är man kvinna är det inte helt lätt att komma in här - om man nu inte råkar vara Sarah Palin eller Maud Olofsson. Så Lo Kauppi klär dödsföraktande ut sig till hora för att ta sig in i sexismens högborg.
Det visar sig att förklädnanden inte alls är framgångsrik, så Kauppi får byta till burkah istället. Med den lyckas hon slutligen smyga in obemärkt, redo att avslöja konspirationsteorier bortom alla fantasier.
Men egentligen - så värst konspirationsteoretiskt är det inte.
Lo Kauppi må driva saker till sin spets i sina politiska och religiösa satirer, men hon tar avstamp i sanningen, i en världsordning där mer än hälften av jordens befolkning lever under förtryck.
Kvinnor, fattiga, färgade, handikappade, oliktänkande, homosexuella.
Och med tanke på att den förtryckta delen av världen är fler än förtryckarna, borde det inte vara dags för en ny världsordning? undrar Kauppi medan hon skriver sin nya Bibel.
Det är vasst, det är otäckt, det är roligt och framförallt elakt. Och det griper tag.
Till skillnad från den jämlikhetsdebatt som jag matas med i media varje dag utan att vare sig reagera eller reflektera så lyckas Kauppi med en sak.
Hon gör mig arg på orättvisorna. Riktigt arg.
Ilskan förbyts dock snart i en mer inbäddad känsla, när Anna Vnuk återvänder till scenen efter ett tags mammaledighet. Hon har med sig två dansare som flankerar hennes för kvällen uppstoppade mage och de tre "gravida" kvinnorna glider sensuellt fram och tillbaka över scenen i glänsande kreationer. De dansar, bryter för att ge flaskan till fiktiva barn i kulisserna, dansar lite till, minns natten då bebisen i magen blev till, dansar lite till och...plötsligt är det förlossningsdags.
Anna Vnuk har uppenbarligen inte haft en helt enkel förlossning, det är allt jag kan säga om de förvridna, smärtsamma rörelserna och de metervis med röda sidensjok som slits ur henne.
Men som alla mammor brukar säga - det verkar vara värt det. I alla fall om man får tro slutet på Vnuks föreställning, där hon faktiskt skapat ett nytt liv.
Men det är förstås inte bara barnafödandet som är grunden i Vnuks föreställning, det är också ett genusperspektiv i all sin enkelhet och en smeksam hyllning till kvinnan och moderskapet.
Vnuk skildrar sin nya upplevelse med ödmjukhet, humor och glädje. Det är stillsamt vackert på något vis.
Så jobbar vi med nyheter