Tonåringen Gargantua är som ingen annan. Han sitter med ryggen mot publiken när den tar plats och han följer videoprojiceringen när utbildningsminister Jan Björklund förklarar att något ännu en gång ska utredas.
Gargantua är störd, säger omgivningen. Kanske har den rätt. När Gargantua och klasskamraten ska redovisa sitt arbete om humanismen och författaren Rabelais har ingen av dem begripit något, trots att Gargantua fått sitt namn efter renässansmänniskan Rabelais. Det var ju han som skrev Den store Gargantuas förskräckliga leverne.
Rabelais Gargantua är en gigantisk figur, född genom sin mors öra och han festar på människor. Pjäsens Gargantua har ovanligt stora öron och en ovanligt stor näsa. Han saknar gränser, så när grupp c ska berätta om Rabelais biter han plötsligt av sin kamrats öra och sväljer det.
Det är starten på den surrealistiska fars. Renässansens surrealism får avlösning av 2000-talets med inslag av barn- och ungdomspsykiatri, socialsekreterare, diagnoser, särskola och allt som samhället kan mobilisera.
Och det blir en så häftig historia, rolig och samtidigt svart om denne förvuxne tonåring som inte vill ta plats i verkligheten. Det är en uppvisning i regi och skådespeleri. Det gäller framför allt Magnus Nilsson-Mäki i rollen som Gargantua. Han är så intensiv och gör en så övertygande gestaltning av särlingen.
Simon Persson har en nästan lika svår uppgift, för han måste axla flera roller i spelet mot Gargantua, och det gör han mycket bra. Han spelar bland annat den ensamme pappan, som är ensam med sitt problem då mamman aldrig kommer hem från bibliotekskonferensen. Hans lösning är att lotsa in sonen i en subkultur eller han ska bli bloggare på internet.
Berömmet ska inte stanna vid scenframförandet. Gustav Tegby har skrivit manus och utan hans grundarbete med en humorkrydda hade det inte blivit en så bra som det nu blev.
Skuggteatern håller till i Umeå. Kom gärna tillbaka till Norrbotten!