En känsla för ljus
Steget från mörkrummet till datorn var inte nödvändigtvis långt för fotografen Ulf B Jonsson. Arbetet på fältet är fortfarande den viktigaste delen i hans fotograferande. "Jag vill vara herre över ljuset", säger han och skrattar.
Foto: Fotograf saknas!
När NSD träffar Jonsson ligger fotografierna på vita bordsdukar och väntar på att hängas upp. Den gemensamma nämnaren är porträtt, men annars rör sig Jonsson i ett brett spektra av bildspråk, färger och motivval. Han har valt både gamla och nya bilder ur sin karriär, de bilder som har fastnat hos honom och dröjt sig kvar.
- Fast jag tror fortfarande inte att jag har tagit min bästa bild. Trodde jag det skulle jag ju vara tvungen att sluta på en gång, säger han och skrattar.
En del av de äldre bilderna är kopior från kontaktkopior. Vissa är negativscanningar. Men Jonsson är inte längre övertygad om att den gamla tekniken är bäst - tvärtom omfamnar han gärna det digitala.
- Man ser tydligt att negativ inte kommer att hålla i all evighet, säger han och lyfter upp sin nyinköpta lilla Sigma som ofta får hänga med som komplementkamera till de stora digitala systemkamerorna.
- Utskrifter av bilder på papper har blivit så pass bra nu att de till och med håller längre än fotografierna.
Men Photoshop är ännu inget alternativ till det riktiga hantverket för Jonsson. Fortfarande är det arbetet på plats med kameran i handen som är det viktiga.
- Ibland tänker jag att jag lika gärna skulle kunna måla tavlor av de jag fotograferar för det tar lika lång tid. Jag ljussätter alltid noggrant när jag fotograferar, även om det är utomhus. Jag vill vara herre över ljuset. Är ett jobb för snabbt för att jag ska hinna ljussätta ordentligt så säger jag nej, för jag vill inte slarva. Kanske är det också därför jag gärna pratar bilder med konstnärer för de tänker på samma sätt som jag.
Många av de jobb Ulf B Jonsson tar på sig är reklamuppdrag. Själv tycker han att det är bland det roligaste som finns.
- Att fota reklam kan handla om vad som helst. Det kan vara ett porträtt, ett omslag till en skiva eller kanske en ärta på ett vitt papper. Ofta ska man uttrycka en kunskap eller en känsla.
En del av bilderna på utställningen är också från de uppdrag han fått.
På porträttbilderna finns både kända och "vanliga" människor. "Kändisarna" är nödvändiga, menar Jonsson, för då har utställningens besökare något att relatera till sedan innan.
- Publiken kan se människorna och tänka sig hur de är vana att se dem. Sedan är det kanske så att jag försöker visa en annan sida, säger han och pekar på en bild av den legendariske Vippa-Tore.
Fotografiet av mannen är så långt ifrån den gladlynte Vippabackekändisen man kan komma. Istället för en bullrig figur i björnpäls framför pittoreska skogsvyer är motivet en man sittandes i en skåpsäng. Allvarlig och med ett nästan guldaktigt ljus svävande över sig.
De flesta bilder är arrangerade. En del människor har Jonsson fått "trötta ut" innan de lämnat de poser som de tror är typiska för dem och ett fototillfälle. Ofta är det först efter fotojobbet som Jonsson får de bilder han verkligen vill ha.
- Däremot ljuger jag aldrig för de personer jag fotograferar, för det märker de på en gång. Istället talar jag om hur jag vill att de ska göra. Men sedan ska man inte pilla i total oändlighet heller för då slutar betraktaren tro på bilden. Har man rensat undan skräp i bakgrunden eller lagt böcker i rader känner folk att det inte är på riktigt.
För många är Ulf B Jonsson också känd som musiker. Och faktum är att på 70-talet var det hans huvudsakliga syssla. På turnéerna med bandet inredde han små mörkrum i nästan vartenda hotellbadrum han såg och det var en ständig kamp att få tid till att fotografera.
Han har aldrig gått någon fotoutbildning utan har lärt sig genom det han själv kallar för "LHS" - Livets Hårda Skola. "En bra lärdom", menar han.
- Jag spelar fortfarande, men musiken tar inte längre så mycket tid. Det blir ett par timmar här och där. Men för mig handlar musik och fotografi om samma sak - de ger mig möjlighet att uttrycka mig.
Så jobbar vi med nyheter