En konstupplevelse som står över mycket annat

Det är också den militära exaktheten som fångar mig från början, bara den där rödgula skylten med texten Ryssen kommer utanför entrén. Den har samma utformning som de där Restricted area-skyltarna som fanns runt om i det militariserade Norrbotten i min barndom på 70-talet. Minnena från baksätet på farfars blå Mercedes väller upp, och turerna till mina farföräldrars sommarstuga i Degerbäcken. Det där militärgula fanns alltid inom synhåll på något underligt vis. Hotet, och lukten från fettburkarna. Farfar arbetade på Ing 3. Bandvagnars spår syntes alltid i snön.
Samma känsla väller fram och förstärksinne i Havremagasinet. Bara byggnaden förstärker tonen av den militära attityden till verkligheten. Det är nåt galet med magasinet i sig, och många andra militära konstruktioner för den delen, den uttänkta och avpersonifierade lösningen med all denna havre till krigsbyggets hästar. All denna monstruösa möda som läggs ner på dödandets kraft, men som egentligen är i syfte att försvara det mänskliga. Det är en slags paradox. Militarism utstrålar rädsla, förnedring och dehumanisering. Men också en slags blänkande tjusighet. Där startar utställningen, med havrebös som fortfarande ligger och skräpar i hörnen.

I detta hus med sina träpelare presenteras nu en rad olika konstverk med flertalet konstnärer, varav många från ryssland. Och resultatet är oerhört lyckat.
Först möter jag Sara Edströms militärgula nallebjörnar. I förstone gulliga, men sett från olika håll förändras betydelsen. Och ju längre jag stirrar desto mer monstruösa framstår gossedjuren, inte minst den enorma ankan i mitten. Sedan åker jag in i en förförande snöstorm i en videoinstallation av Bluesoup group. Den är gjord av fyra konstnärer från Ryssland - Alex Dobrov, Alexander Lobanov, Valery Patkonen och Daniel Lebedev. Det är kargt och exakt. I förstone tror man att det hela är filmat med en kamera uppe på någon sluttning. Men det rör sig alltså om en imponerande animation. Den här - så att säga - överdrivet förfinade och ibland bara aningen förvrängda kopian av verkligheten dyker upp i många olika skepnader genom hela utställningen. Alexander Brodsky stänger in människan i tolv olika akvarier. De blir sittandes mitt emot varandra, törstande efter kontakt verkar det som, men ändå stadda i en slags konflikt. Jag skönjer ett hot. I Bengt Franks Pappa var är du är väggarna tapetserade med gruppbilder av militärer, kanske tagna precis innan de ska skickas iväg mot fronten. Alla ansikten förklenas. Alla saknar plötsligt identitet. Sedan kommer nästa videoinstallation av Bluesoup group, en vägg man nästan backar undan ifrån, där det plötsligt avlossas gevärsskott och kulspruteeld i dimman. Men man ser inte vem som skjuter, eller på vad. Den tar tag i det fiktiva krutet, hotet som bor i ens eget huvud. Här finns samma aura av konstgjord exakthet som förut. Plötsligt bryter mynningsflammorna igenom diset. Jag går genast åt sidan. Vill inte bli träffas av anonyma dödsmissiler.

När man sedan går in i rummet där Diana Machulina från Moskva ställer ut sina målningar av rysk-kapitalistisk-dumarkitetkur anas helheten. Marken börjar vibrera, för utanför Havremagasinet längs rälsen på militärområdet i Boden, mullrar plötsligt ett diesellok förbi. Cirkeln sluts när jag hittar någonting som uppenbarligen inte ingår i utställningen, ett bevarat blyertskludd på en av perlarna. "Nu randas snart friheten för mig", daterat 12 juli 1923. En rekryt som en gång längtat ut. Och i nästa installation med rörliga bilder öppnas bombluckorna på golvet. Paket släpps, vars innehåll vi inte känner till. Tåg och vagnar passerar, liksom en lastbilskolonn med flaken täckta av presenningar. Men vad fraktas egentligen?

I Jan Kailas 150 Ryska föremål går det mer åt den verkliga verkligheten. Han är konstprofessor från Helsingfors som botaniserat bland lämningar från militärer i byn Porkala, som var ryskt mellan åren 1945 och 1956, och bland annat hittat en anteckningsbok från en chef för ungdomskåren. Det blir i huvudet på en militär med noteringar som: "Elektrifieringplanen kommer att lyckas", "Chuprikov är alkoholist" och "Baltiska flottan stark till 1951". Femårsplanerna ska förverkligas och trupperna göras redo.
Slutet närmar sig, liksom undergången. För i verket Last riot av konstnärsgruppen AES+F - som startades av Tatiana Arzmasova, Lev Evzovich, Evgeny Svyatsky och Vladinir Fridkes - känns det som om berättelsen får sitt slut. En futuristisk våldsskildring, kanske man kan kalla det. Kriget segrar, och ut ur askan stiger ultramoderniteten. Flygplan och snabbtåg tar sig fram i efterkrigstiden, men utan passagerare. Vackra kroppar med överdrivet rena drag har offrats till tekniken, eller smält samman med den. Det känns som en förlängning av den socialistiska realismen eller konstidéer från ryskt 20-tal. Nu får historien om den tekniktillvända människan sin upplösning.
Hur denna ryska utopi slutar får ni se själva.
Min slutsats blir att utställningen utgör ett starkt citat som tolkar idén bakom militarismen, uttrycket som en polerad kulspruta utgör, utan att för den skulle vara kritisk. Varje enskilt verk håller imponerande hög kvalité. Och då menar jag både tekniskt och konstnärligt. Havremagasinet blir lite som ett Tate modern i miniatyr. En konstupplevelse som står långt över mycket annat jag sett i Norrbotten på länge. Och som jag sagt tidigare, att huset och konsten blir som förstärkare till varandra.

Till detta jag beskrivit här tillkommer även Jenst Olof Lastheins oerhört fascinerande fotoutställning som vi får ta upp senare i en separat recension. Och när NSD Kultur var på plats hade en vattenläcka lagt krokben för Fredrik Wretmans vattenbad i källaren. Den och utställningen Bodenskolan återkommer vi också till senare.
Efter att ha lämnat utställningen stirrar jag åter på skylten som travesterar de gamla Restricted area. Jag är åter i barndomens baksäte på farfars Mercedes. Tillträde förbjudet stod det även med kyrilliska bokstäver. Men nu har ryssen kommit, tiden är nu, och det får man väl säga ändå är för väl.