En kväll om Frej Lindqvists svindlande teaterliv
Med den kommande boken "Svindlare mot sin vilja" tittar Frej Lindqvist tillbaka på en lång karriär som skådespelare. I går besökte han den litterära scenen Kontext för att berätta om sin bok.
Foto: Jonas Lindsköld
Det är en biografi, skriven i romanens form och med ett klassiskt samtal mellan en son och hans far, där Lindqvist tar sin publik från krigets Finland till Luleå och sedan ut i skådespelaryrket. Och mycket av samtalet på scenen kom att handla om Lindqvists Sverigefinska identitet och liv som skådespelare.
- Jag var ett av alla dessa 70 000 barn som kom till Sverige under kriget. Men jag hade ju min mamma med mig. Pappa ville skapa en framtid för oss här i Sverige och han gillade Luleå. Han tyckte att det var besläktat med Finland för folk pratade inte så förbannat, säger Lindqvist.
Men att bli skådespelare var inget självklart val. Advokat hade nog sett bäst ut, konstaterar Lindqvist.
Men det blev inte så. Identitetskrisen låg och skavde medan han studerade i Uppsala.
Var han svensk, finne, finlandssvensk eller svenskfinne? Snart tog han beslutet att flytta till Helsingfors och söka skådespelarutbildningen där.
- Jag visste inte vart jag var på väg. Och släkten uppskattade väl inte yrkesvalet. Förutom några tanter i släkten, för en av dem hade varit skådespelerska innan hon gifte sig, säger Lindqvist.
Det var också utanför teatern i Helsingfors som han såg sin far för sista gången. Lindqvist hade tränat balett och mötte sin far i tajts och ett samtal med långa pauser utspelade sig.
- Till sist frågade pappa "Ska du bli pajas?" och jag sa "Jo". Sedan klev han på spårvagnen och åkte iväg. Det var sista gången vi pratade med varandra. Han dog i hjärtinfarkt och boken är en slags fortsättning på den dialog som aldrig blev av. Jag önskar att han hade fått se vad det blev av min utbildning, säger Lindqvist.
Förmodligen hade pappan blivit imponerad i slutändan, som vi andra. För Frej Lindqvist har på många sätt blivit en del av svensk och finsk teaterhistoria. Sedan det första studentspexet på 50-talet har det hunnit bli en hel del föreställningar med några av teaterns verkligt stora och han har sett idéer komma och gå på teatrarna. Från ultrademokrati till regissörsdiktatur á la öststaterna.
Men under lång tid ville han inte godkänna att han varit besatt av teatern. Han sa bara att han hade "spelglädje".
- Det var väl där svindleriet kom in. Jag trodde inte att jag hade den där galenskapen. Jag förnekade det och tyckte att jag var normal. Men en dag i Stockholm kände jag ingen lust längre. Jag hade dolt besattheten bakom "spelglädjen" och en dag fanns den inte där. Jag var helt enkelt mätt, säger Lindqvist.
Men besattheten tycks ändå ha bestått och kärleken till teatern har han kvar. Han spelar just nu i Måsen på Norrbottensteatern och undervisar på Teaterhögskolan.
- Det är kul att undervisa. Det finns tider i livet då man sår och skördar. Men nu har jag kommit till den tid då jag vill dela med mig av det jag skördat.
Så jobbar vi med nyheter