Hennes röst är tunn och flickaktig. Glasklar. Första gången jag såg henne var i juli när hettan var som mest tryckande. Hon satt utomhus på ett tyg som låg utbrett på de solvarma betongplattorna. Hej hej, please hjälp mig, ropade hon varje morgon när jag passerade på väg till jobbet och varje kväll när jag var på väg därifrån. Ett halvår har gått. När kylan kom flyttade hon in i den långa stenbelagda gången som leder ut från tunnelbanan. Där sitter hon på morgonen och där sitter hon på kvällen. Hej hej, please hjälp mig. Jag vet inte hennes namn men hon är en av EU-migranterna som kommit till Sverige. Tiggare. En av alla dem som blir spottade och sparkade på, fnysta åt, utskällda och utsatta för kränkningar av främmande människor i främmande land. Hon är en av dem som under vintermånaderna har sovit på Sergels torg där 50 personer har trängt ihop sig ovanpå bitar av wellpapp på nätterna. Det vet jag för jag såg henne på bild i en tidning när polisen avhyste dem från torget, för där får tydligen ingen sova.
Då och då lägger jag en slant i muggen där det skramlar några mynt på botten. En gång köpte jag henne en smörgås, en annan gång en kasse med torrvaror. Goda gärningar brukar kunna bädda in hjärtat i bomull en stund men inte då. Inte där. Jag skäms när jag klampar förbi henne för att hinna med tunnelbanan som går om en minut och jag skäms lika mycket när min tia landar i hennes mugg. Jag brukar tvinga mig själv att möta hennes blick men det har hänt att jag skyndat genom gången, slutkörd efter en mentalt krävande arbetsdag, och känt irritationen växa när inte ens musiken i mina lurar kunnat dränka rösten som ekar mellan väggarna. Hennes arbetsdag tar aldrig slut, hon har sovit utomhus på wellpapp, sitter på ett iskallt stengolv och ber oss som passerar om småpengar och det har hänt att min instinktiva primatreaktion varit att jag vill att hon ska vara tyst. Att jag inte orkar höra. När jag känner agg mot andra människor brukar jag kunna analysera mina egna reaktioner. Men i det här fallet är jag förskräckt över hur det ens är möjligt att tanken på att hon ska försvinna ur mitt synfält kan färdas genom min hjärna utan att jag självantänder och faller död ner. Hon är inte ens i närheten av att störa någon allmän ordning. Högljudda fyllisar på krigsstigen utanför Systembolaget ligger risigare till än en ung kvinna med glasklar stämma och pappmugg i handen.
I grannlandet Norge stoppades nyligen förslaget om att förbjuda tiggeri och göra hjälp till tiggare straffbart. Det går inte att lagstifta mot fattigdom och det är inte förenligt med mänskliga rättigheter att förbjuda en människa att be om hjälp.
I veckan blev en rumänsk kvinna i Stockholm skallad av två män som stal hennes pengar. Att på olika sätt sparka på den som redan ligger måste bottna i att det som lönnfet svensk i övergödda landet Sverige är oerhört jobbigt att bli påmind om andras misär. Att efter sin veckohandlingsritual komma ut från stormarknaden med kassarna fulla av fredagsmys och mötas av en utsträckt hand som ber om växeln. Problemen kommer inte att upphöra hur hårt vi än blundar. Hur högt musiken än skränar för att tysta deras röster. Tills fattigdom och diskriminering får högre prioritet kan vi åtminstone se människorna i ögonen och besvara deras hälsningar, som de flesta av oss är uppfostrade att göra. Det kostar dessutom ingenting.
Ett halvår har gått sedan jag först såg henne. I morse tog jag upp en slant ur fickan när jag hastade genom stengången. Då var hon inte där.