Någonstans ute på den ungerska pustan befinner sig Fru Pflaum, på väg hem till regionshuvudstaden efter ett besök hos sina gamla systrar. Tåget är försenat och den kommande katastrofen tycks vila i textens luftrum. Hemresan blir en mardröm för fru Pflaum, som förfäras av de simpla medpassagerarna och deras oborstade sätt.
Efter att äntligen ha fått kliva av vid sin station upplever hon sig vara jagad hela vägen hem till sin minituöst inredda och ombonade lägenhet. Motpolen till allt det onda – en plats där hon inte behöver bry sig om någon annan än sig själv.
Precis innan hon hunnit in genom porten möts hon av ett gigantiskt fordon som långsamt rullar in mot stadstorget. En karneval har kommit till staden, och i den stora lastbilen finns dess främsta attraktion – en uppstoppad jätteval. Förhäxad av synen fryser hon fast, och i det ögonblicket är det som att hon omedvetet förstår att någonting fruktansvärt kommer att ske.
Motståndets melankoli skrevs av författaren László Krasznahorkai redan 1989, men detta är första gången som någon av hans titlar har översatts till svenska. Internationellt har han dock varit känd länge; många menar att han är en av arvtagarna till författare som Thomas Bernhard och Nikolai Gogol.
Romanen behandlar frågan om meningen med tillvaron, denna ”tomhet som är omöjlig att fylla” och visar att stöttorna som samhället vilar på är så sköra att det inte krävs mycket för att de ska rasa.
Författaren väver i sin roman fram en insikt om att världens naturliga ordning är kaos. Fru Pflaum ser det plötsligt så tydligt, då hon återvänder, att staden har blivit en annan. Undergångsstämningen tätnar då det visar sig att en mobb följt i karnevalens hjulspår, ett ”mörkrets kompani” som hungrar efter förstörelse och som snart sätter skräck i befolkningen.
Mitt i denna surrealistiskt skildrade apokalyps går det att ana bakomliggande politiska motiv – det finns alltid någon som drar nytta av undantagstillstånd, alltid någon som kan ta sig fram då andra faller.
Med hjälp av sin myllrande, stundtals kristalliskt sköna prosa, beskriver Krasznahorkai en värld som människorna skapat som sin avbild, men som de förfärat backar undan från då de inser att den både är dem fullkomligt främmande och dessutom omöjlig att kontrollera. Men mot föraktet, pöbeln och ursinnet ställer författaren oskulden, här främst i form av fru Pflaums vuxna son Valuska – symboliskt nog besatt av den stjärnhimmel som aldrig syns i staden på grund av ett ständigt närvarande molntäcke. Han vet att den finns där, trots att de flesta andra tar honom för en alkoholiserad dåre.
Motståndets melankoli är en postmodern roman som kan läsas både för sitt språk och för sin tematik – mestadels är det en ren njutning. (Trots att författaren inte tror på radbrytningar. Alls.) Själv erkände jag mig besegrad redan då jag såg omslaget: en tecknad blåval omgiven av stjärnor och strålar. Det måste ju vara en intressant bok, tänkte jag. Och jag hade rätt.