De böcker Urban Andersson säkert och känsligt översätter är alltid läsvärda, han tycks bara ta sig an de bästa danska och norska verken. Det senaste i den vägen är norrmannen Niels Fredrik Dahls "biografiroman" Herre.
Herre var stafettman. Pinnen han bar var kärleksbrev och han löpte mellan Camilla Wergeland och den uppburne poeten Johan Welhaven. Men Camilla var också syster till en annan av landets ledande författare, Henrik Wergeland, och de två diktarna var inblandade i en litterär fejd på liv och död.
Herre själv älskade Camilla så djupt att hans liv deformerades.
Smusslet mellan de tre pågår i sju år. Sedan börjar Welhaven uppvakta en annan dam. Då skriver Herre tre brev i hans namn till Camilla, i det sista friar han till henne. Breven är inte dåliga men falsariet avslöjas förstås och det blir skandal.
Romanen innehåller drygt trettio noga daterade kapitel, de flesta korta eller mycket korta; Herres far sitter utan vänner efter konkursen, en fånge får prygel på torget, vi är med ett par minuter under en bal, man super vilt i en eländig kåk, badar i en vak, äter överdådigt, far i släde.
Dahl skriver smidigt och säkert, när känslorna blir starkare, ökar också tempot, han lirkar ihop intrycken, hopar dem, slipar och fogar samman satserna i långa perioder som man sa förr, men de känns inte tunga, han är så lätt på handen. Men språket är modernt. Och vi flyttas inte in i deras liv, inte i språklig och idiomatisk mening; det är i stället Camilla och de andra som stoppas in i vår tid. De talade inte så, stilen såg annorlunda ut på 1830-talet, men vi köper ändå den där moderniseringen direkt.
För att ett sådant förvandlingsnummer ska lyckas krävs det att de miljöer personerna lever i skildras alldeles övertygande. Och här stämmer allt. Det som händer när passionen är över skymtar knappt; Herre, berättaren, tänker bara på de ögonblick i det förflutna när han var Camillas förkläde och fick leva nära henne. Hans sista år blir svåra, de sidorna i romanen gör ont att läsa, han förnedras, havererar och super sönder sig.