Vi besöker Lina Stoltz hemma i Boheden, strax utanför Överkalix. Vi får ta isvägen när färjan på Bohedenleden från Sandudden nu ligger infrusen. Det blir en våt färd över Djupträsket i denna ovanligt milda februari.
I mars släpps Lina Stoltz nya ungdomsbok I morgon är allt som vanligt på förlaget Rabén & Sjögren. Det är sju år sedan sist och har sin förklaring.
– Förr skrev jag alltid på sommarloven och på kvällarna, men när vi fick barn blev det bara av att skriva då och då. Det gick inte att börja om varje gång så då beslöt jag att skrivandet fick vara för en tid framöver.
Den tiden är nu över. Förra vintern tog hon tjänstledigt i tre månader och så kunde I morgon är allt som vanligt födas. Nu har hon tjänstledigt för skrivande ända fram till augusti och tre bokmanuskript på gång.
– Förra sommaren fick jag Överkalix kommuns kulturpris. Sedan sökte jag och fick landstingets kulturpris Rubus Arcticus på 100 000 kronor. Det har gett mig skrivtid.
Så här beskriver hon sin nya ungdomsbok, riktad till åldersgruppen 9-12 år:
– Den handlar om en flicka med en mamma som har alkoholproblem. Det är en Svensson-familj, en fullt fungerande trots att mamman är alkoholiserad, en smygdrickare. Flickan Lillan ska med i skolans luciatåg, som Lucia. Hon sliter med dilemmat om mamma kommer att dyka upp berusad eller att hon inte kommer alls och ser att hon är årets Lucia.
Lina Stoltz säger att hon känner igen sig i lärarens roll i boken. Hon arbetar ju själv som lärare när hon inte författar.
Har dina böcker verkliga förebilder?
– Nej, de bygger helt på mina fantasier. Ibland har någon verklig person inspirerat mig, men när jag sedan skriver fjärmar sig bokens person mer och mer från förebilden.
Så ingen Överkalixbo känner igen sig?
Jo, i en bok faktiskt, i När inte ens lärarna vet. I den finns en figur som kallas Fiskar'n och han var nog ganska mycket baserad på en lite udda person som inte längre finns i livet. Det är nog den enda.
Hur kom det sig att du började skriva?
– När jag var yngre drömde jag om att bli skådespelare, fotograf eller journalist, men det verkade så svårt. Författare var lättare på något sätt. På gymnasiet Furuhedsskolan i Kalix vantrivdes jag jättemycket, så början av andra året hoppade jag av och blev hemma i en termin. Då började jag skriva och det blev ett helt bokmanus.
Det var då som pappa Bengt kommer in i Lina Stoltz författarhistoria, författaren Bengt med efternamnet Pohjanen.
– Boken var nog inte så bra, men pappa bad att få läsa den. Hans recension var att jag kunde bli författare, för jag hade skrivit från början till slut, inte gett upp.
Pappa Bengt Pohjanen har sedan fått agera bollplank för att testa det skrivna resultatet.
– Först försökte jag få kompisar och syskon att kritiskt läsa böckerna, men de var bara snälla och sa att allt var så bra. Min debutbok hjälpte pappa mig med, han läste och strök. Jag tror att halva boken försvann och det var tur. Sedan har böckerna inte blivit för tjocka. Min bokredaktör på Rabén & Sjögren förklarade om boken som nu kommer ut att jag inte behöver någon redaktör. Du redigerar ju själv sa han.
Påverkas du av din fars författarskap?
– Nej, inte när det gäller författarskapet, men att det är möjligt att vara författare. Vi skriver så väldigt olika och jag har inte läst allt pappa skrivit.
Finns det något gemensamt för dina böcker?
– Det handlar mycket om syskonskap, speciellt systerskap. Det är viktigt med relationer mellan syskon. Jag har själv fyra syskon, en yngre syster och en äldre syster står nära. Förmodligen hämtar jag en del från det i mina böcker. Sedan återkommer missbruk i några böcker. Det är alltid aktuellt och påverkar så många.
Något budskap som återkommer i böckerna?
– Det dricks för mycket alkohol och utan hänsyn till barnen. Jag är inte absolutist, men jag dricker bara med de allra närmaste som jag känner och vet att de inte har alkoholproblem.
– Jag har försökt skriva enkla läsa lätt-böcker som inte handlar om så mycket, men jag är dålig på det. Böcker måste ha ett angeläget ämne och ska handla om något viktigt.
Vem är din favoritförfattare?
– Maria Gripe är min absoluta favorit och som jag minns att jag läste. Hon var så speciell, lite mystisk och beskrev det oförklarliga. Det var spännande att försöka förstå vad som händer i hennes böcker.
Hur ser din skrivarvardag ut?
– Jag lämnar yngsta barnet på dagis vid 8-tiden. Sedan hem, äter frukost och skriver till 14.30 då det är dags att hämta från dagis. Ibland blir det lunch vid datorn. Ofta blir det också någon timmes skrivande på kvällen. Så ser veckorna ut när min man veckopendlar till jobbet i Gällivare. Det har han gjort i många år nu.
Egentligen skulle Lina Stoltz helst ha sin författararbetsplats någon annanstans än i hemmet. Så hade hon också så länge Barents litteraturcentrum fanns i Överkalix. Nu finns inte det kvar och det ger en känsla av isolering.
– Det har blivit ett problem att inte ha kontakt med andra författare. Man känner sig lite isolerad. Därför har jag sökt kontakt med författare på annat håll, åker till Stockholm och möten på författarförbundet. Man behöver befinna sig i ett kreativt sammanhang, det betyder så mycket att få träffa andra författare.
Ingen tanke på att skriva en vuxenbok?
– Nej, jag tror inte det.