Gastronomi, klubbar, sport och humor. Allt är helt enkelt lite fetare i det stora äpplet. Min dag börjar med att någon sparkar mig i ansiktet. ”Pappa, pappa”. Jag går ned till den lokala handlarn och köper en bagel. Det är ofta samma ”skämt” som dryftas. Jag har med mig min ettåring på magen och Danny i kassan skojar om att jag är trött. Haha.
De fyra trapporna känns alltid som att bestiga Akropolis, men jag kämpar tappert för mitt dagliga glutenintag. Jag måste ge mig själv något.
När jag ätit brukar jag gå till lekplatsen en gata bort och stanna en-två timmar. Upplevelsen är en stor portion sneda leenden som utbyts med andra föräldrar. ”Hur gammal är han? Jasså det är en hon, förlåt” = dagens peak i social stimulans.
Resten av lektiden går åt till att jaga efter ungen med olika negativ som ”nej”, inte så” och ”klappa snällt”.
Medan alla Wolfs of Wall Street drar kokain på lunchrasten brukar jag läsa tidningen. New York Times är förvisso något så ovanligt som en riktigt papperstidning men ofta hinner jag bara läsa ”dagens ebola” innan barnet vaknar igen från sin korta tupplur. Tidningshögarna växer och jag orkar inte gå ut med återvinningen.
Efter att jag stått på knä och skrubbat golvet rent från barnets icke uppätna lunch brukar vi gå till Prospect Park, som ligger i närheten. Det är väldigt vackert där och det finns många hundar som ungen kan titta på. Ibland frågar jag ägarna om hon kan få klappa hundarna och det brukar gå bra. Ingenting gör henne gladare än att få klappa hundar. Tyvärr blir hon typ ett skrikande monster varje gång det är dags att säga hej då. Som grädde på moset tar hon ibland med sig hundhåren hem och gör mig allergisk. Min tjej har fått någon slags fetisch för ull, det funkar som en magnet för hundhår. Till och med vårt täcke är gjort av ull. Yeah.
På vägen hem hejar jag på mina grannar som alltid röker holk nere på trappen, trots att polisstationen ligger runt knuten. De kanske har någon deal, eller så är NYPD lika inkompetent som raplåtarna alltid påstått.
New York är staden som aldrig sover. Själv går jag och lägger mig samma tid som klientelet på ett äldreboende. Men jag brukar unna mig själv några timmar ”egentid” på kvällen. Ibland går jag till gymmet. Men inget lifystylegym med överflöd av steroider och snygga tjejer i tights utan ett renoveringsprojekt där bara gamla människor tränar. Det är mysigt, men ibland svårt att hitta Rocky-motivationen när gubbarna sitter och löser korsord på träningscyklarna och min ”personliga tränare” sportar en kalaskula modell öltunna.
Ibland spelar jag Playstation 4. Ett inköp som förbättrat min livskvalitet med 150%. Mellan spelen brukar jag ha ”snackbreak” och glufsa i mig någonting friterat. Eller så ser jag på svenska ”Paradise Hotel” för att påminna mig själv om varför jag lämnade landet.
När jag somnar är det med örsnäckor i öronen och någon podcast i hjärnan som gör att jag slipper höra mina egna tankar (jag får inte längre titta på tv till sömns).
När jag sover drömmer jag inte, och när jag vaknar gör jag om allting igen. Eller för att citera Gene Simmons: ”I'm back, back in the New York groove”.