I första hallen tronar Takako Takeuchis verk Omusubi, en jättepyramid av skört, vaxat tyg som knutits till nätformationer. Uppspänt med glittrande silvertrådar påminner det nästan om Fuji i ett gnistrande snöfall.
Och så kan man ju tolka det om man vill, men det är faktiskt risbollar som Takeuchi inspirerats av när hon skapade verket. Den traditionella japanska rätten Omusubi - små, triangelformade ristuggor som knådats med kärleksfulla händer. På så sätt knyter Takeuchi Japan till Luleå och skickar en kärlekshälsning som knådats och knutits med öm hand.
Samtidigt som verket andas kärlek är det också en fräsch fläkt av nordisk design - detta strama, vita och luftiga formmässiga. Men här finns också den japanska noggrannheten i och med knutarna. Därmed har Takeuchi tagit sin uppgift på största allvar och verkligen lyckats förena de två ländernas konstformer.
Tsuyoshi Tominagas verk Oddyssey Three är desto mer traditionell och jordnära. Hårda lerkakor som packats samman med bambuväv i träramar, skapad av jord såväl från Luleå som från Japan. Här doftar en annan tid, mitt i samtidskonsten.
Utanför visar Tominaga sitt verk Summer Trip - eller spelar upp kanske jag ska säga. Där dånar de högfrekventa ljuden av syrsor som spelar i den japanska trädgården ut i den smällkalla nordiska natten. Det blir ett spännande möte med enkla grepp - och omtumlande i sitt budskap.
Kazuhiro Koga har ägnat sig åt en korsning mellan japansk origami och arkitektur i sina verk i sviten Dignified Frozen Air, enorma byggsatser av vit korrugerad plast med luftig och lätt framtoning. Det påminner nästan om ett enormt och mjukt meccano.
Men här finns också det nordiska, kalla klimatet, för verken påminner också starkt om skira snöskulpturer eller kanske just luft som frusit och stelnat i en ögonblickspose.
I det avlånga galleriet visar Kumei Miyata sin svit I´m Sorry For Late, där han till skillnad från sina tre konstnärskollegor satsar mindre på ren estetik och mer på ett budskap. Han visar publiken komplexiteten i avstånd i världen 2010, då jordklotet fortfarande har samma omkrets, men avstånden krympt genom tekniska innovationer.
I en del av verket ringer han en vän i Luleå och berättar att han ska hälsa på. Filmsnutten visas på en bildskärm. På en intilliggande bildskärm ringer han vännen igen, den här gången från en telefonkiosk för att berätta att han är framme. Mellan de båda bildskärmarna visar datumen trettio dagars skillnad och Miyata har färdats hela vägen från Japan landvägen.
Det paradoxala är alltså att telefoner, internet och flyg gör att människor kan kommunicera och interagera med varandra över hela världen så snabbt som med ett knapptryck - eller i fysisk form endast något dygn bort. Men samtidigt skulle det vara omöjligt utan att människan spelat naturen ett spratt och kommit förbi ursprunget - om man ska vara krass kanske månader och år av resande för att mötas på tiden då hon inte ens tämjt riddjur.
Och det sociala nätverkandet på internet - är det "riktig" samvaro eller en fabricerad?
Tanken svindlar, och det är rätt skönt att stå där och fundera kring Miyatas tankevindlingar. Den får mig att tänka efter och hamna i ett smått filosofiskt tillstånd. Och det är något som samtidskonsten kan vara så skicklig på att framkalla.