Paasilinna är en produktiv författare och har roat sina läsare med flera fantastiska romaner. I Kollektivt självmord bjuder han redan på inledningssidan på en träffsäker beskrivning av nordbons melankoli.
Nu är Paasilinna tillbaka igen på svenska, men denna roman har fått vänta 13 år på översättning, den kom alltså ut på originalspråket redan 1998. Det kan sägas med ens att den gärna hade fått vänta 13 år till eller varför inte ända in i evigheten.
Paasilinna bygger upp en historia om ett lappländskt koncentrationsläger förklätt till ekologisk odlingsanläggning, en nedlagd gruva dit samhällets odågor och även besuttna förs för att lära sig veta hut. Huvudperson är en säkerhetspolis som blir kär både i den vackra hortonomen på platsen och i verksamheten.
Det låter kanske roligt, men det blir det aldrig. Det enda som kan roa den norrbottniske läsaren är att allt pågår strax öster om vår gräns och att besök görs över till norrbottnisk sida.