Norrbottens museum låter Anta Pirak bli dragplåstret i en turistisk sommarutställning med samiska föremål. De är inte Piraks, de har lånats in. Piraks roll i utställningen inskränker sig till ett stort fotografi, ett exemplar av hans bok En nomad och hans liv/Jåhttesáme viessom och några utdrag ur boken.
Anta Pirak var den förste författaren på lulesamiska, men hans bok kom först ut på svenska, 1933, efter ett samarbete med prästen Harald Grundström. Pirak berättade och prästen översatte till svenska. Fyra år senare kom boken ut på originalspråket, den första utgivna boken på den lulesamiska dialekten.
Boken beskrivs som den första självbiografi som en same skrivit. Det är en inträngande skildring av Jokkmokkssamernas liv, om barnens lekar, skolundervisningen, handelsresor till Luleå, frieriseder, rovdjur och hantverk.
Anta Pirak var född 1873 och således 60 år vid författardebuten på svenska. Vid 66 års ålder gjorde han skådespelardebut i långfilmen Midnattssolens son, en gripande historia om renstöld, mord och nåd. Det sistnämnda får Anta Pirak i rollen som gamle Labba be om hos kungen. Det var på den tiden Gustav V som gick med på att medverka i filmscenen på slottet och att tala med Pirak.
- Och så hoppas vi på att Ers majestät yttrar några ord, bad producenten Olof Thiel inför tagningen.
- Absolut inte, svarade majestätet och Thiel gick miste om drömscenen med den mycket kortväxte samen och den långe konungen.
Filmen spelades in i Karesuando, Lyngefjorden i Norge och Kiruna förutom studiotagningar och scener som togs i Stockholm och på slottet. 1975 berättade filmens regissör Rolf Husberg om filminspelningen:
- Det tog flera månaders förberedelser från prästen, landsfiskalen och lappfogden att förbereda lapparna innan vi kom, för de var laestadianer och ansåg att allt avbildande var synd. När vi började arbeta visade det sig att lapparna godtog filmkameran, men var absolut emot stillbildskameror. Ville man ta en stillbild sprang de och gömde sig.
Filmen hade premiär den 28 november 1939 och fick god kritik. Den legendariske recensenten Robin Hood i Stockholms-Tidningen beskrev filmen som "bland de ståtligaste bilder som förekommit i svensk film". Om Anta Piraks skådespelarinsats skrev Robin Hood:
"...den lille knäkutande svankryggige lappen Labba beger sig till Stockholm, tar sig fram genom gatuvimlet, fråga de posterande vakterna ’var kungen bor’ och lugn som en skrynklig filbunke stegar genom slottsgemaken till kungens audiensrum..."
Filmen var något annat än Anta Piraks egen skildring av samelivet även om Robin Hood gav filmen omdömet "...aldrig har denna exotiska folkspillra i Sverige kommit oss så nära". Piraks bok återgav inte filmisk dramatik, i stället samelivets vardag.
Han fick lära sig läsa av sin mor och bröder. Eftersom han hade läshuvud fick han efter skriftskola i Jokkmokk plats på seminariet i Mattisudden och blev lärare. Han arbetade därefter som kringvandrande lärare för samebarn vid sidan av skötseln av de egna renarna. Efter några år återvände han till renskötseln på heltid.
I sin enda bok ger Pirak denna bild av samernas forna och nuvarande ställning och framtid: "Vi flyttlappar äro åtminstone ännu så länge nöjda och hysa tacksamhet mot Sveriges kristna regering, som åtminstone hittills på olika sätt haft omsorg om oss lappar, som flytta med dessa skröpliga renar och under goda betesår kallas förmögna och rika lappar, men när ett flenår gått eller varghopar huserat några år, åter få namnet fattiglappar."
Den 28 juli 1951 dog Anta Pavvasson Pirak i Jåkkåkaska sameby, 77 år gammal. Det blev ingen fler bok och det blev ingen fler filmroll.