Det handlar om tvillingar, två flickor med namnen Karin och Kornelia. Den ena har ett alvarligt hjärtfel, bara en hjärtkammare och det sjuka hjärtats innehavare, Kornelia, tycker det låter så fint.
Det är inte alldeles enkelt för dessa syskon, dessutom tvillingar. Den svåra sjukdomen innebär så mycket för båda, känslor av gynnande och förbiseende, syskonkonflikter men samtidigt djup syskonkärlek.
Det går som det tyvärr gör med allvarliga sjukdomar, det gör det mitt i steget, mitt i det bokstavliga danssteget och av tvillingarna återstår bara ett ensamt barn.
Det är en fin föreställning av detta unga scenkompani. De väcker känslor hos publiken, får hjärtat att klappa för den medryckande historien, men utan att det välter över och blir gråtmilt. Snarare tvärtom, för där finns mod, mycket humor och det finns ett liv också efter det till synes ofattbara.
Programbladet anger ingen regissör och det är tydligen ett självregisserande teatersällskap, men det går som ett självspelande piano. Där finns de rätta växlingarna mellan det fysiskt rörliga i snabbt tempo, avlöst med stilla stunder då tystnaden får säga mera än replikerna. Manusförfattaren Annika Åhman spelar Karin och hon uppmanar oss inledningsvis och avslutningsvis att lyssna på tystnadens ljud.