Bengt Pohjanen har skrivit två böcker under den gemensamma titeln ”Tornedalska öden och äventyr”. Först var det om Korpela-rörelsen och denna nya bok handlar om de så kallade Kirunasvenskarna, alltså de som trodde på Sovjetunionen som det förlovade landet och emigrerade till det som visade sig vara en förtryckarstat och som tog livet av många av de väckta som blint troende föll för den prosovjetiska propagandan.
Det är öden, men kanske inte ”äventyr” enligt den gängse litterära genren. I stället handlar böckerna om tornedalska väckelser och förledda männi-skor. Först en religiös väckelse, sedan en politisk och de krävde båda sina offer.
Det är en skildring av ett förskräckligt liv som möter Kirunaborna när de passerat gränsen till Sovjetunionen. Boken bygger enligt författaren på samtal och intervjuer med Alice Eriksson-Kalla som fick tillbringa större delen av livet i diktaturen. Hennes far drev familjen dit han ville och det han trodde på in i det längsta. Kanske trodde han fortfarande på Josef Stalin som allas välmenande far när han en natt greps av NKVD och försvann spårlöst. Långt senare återfanns han i en massgrav.
Möjligheten att återvända till Sverige tog Stalin bort och den återstående familjen fick sträva vidare i arbetsläger, koncentrationsläger och fängelser. Mamman drunknar och kvar finns Alice och hennes syster, som båda lyckas överleva. Alice med en son som kommit till sedan en tandläkare vunnit hennes mödom på kortspel i ett politiskt fängelse. Systern lyckas få utresetillstånd först och återvänder till Sverige, för Alice dröjer det till kommunismens fall på 1990-talet innan hon kan återvända.
Den fråga som återstår efter att ha läst om alla umbäranden och förtryck är hur dessa människor kunde förledas att tro på Sovjetunionen som ett paradis. Läste de bara Norrskensflammans hårt censurerade hyllningsartiklar? Det fanns ju ändå andra röster i Sverige och i Kiruna vid den tiden. Gruvstaden har ju alltid haft ett genomflöde av människor, inte lika slutet som de delar av Tornedalen där Korpelarörelsen fångade sina anhängare.
Bengt Pohjanen förmår inte ge något svar på den frågan. Svaret finns kanske i varför svenskar idag reser till Mellanöstern och ansluter sig till IS. Den blinda tron kan vara både religiös och politisk.
Liksom i boken ”Korpelarörelsen” blandar Pohjanen fakta med fiktion. Begreppet dokumentärroman ligger närmast som genre. Då kanske man får ha överseende med påståendet att O. W. Lövgren, chefredaktör på NSD och senare landshövding, skulle ha föreslagit Hitler för Nobels fredspris. Den som läst Lövgrens ledare i NSD under mellankrigstiden inser att Pohjanens diktande i det fallet är dikt och inget annat.
Jan Bergsten