En pragmatisk neutralitet
I två artiklar skriver Karl-Yngve Åkerström om Sveriges neutralitetspolitik. Här, i första delen, berättar han om Norrbotten, där Tysktågen samsades med amerikanska flygbaser under andra världskriget.
Foto: Fotograf saknas!
Numera används slottet för utställningsverksamhet beträffande den tidigare hemliga insatsen av norsk personal i samarbete med svenska myndigheter. På fjolårets utställning uppträdde norrmannen Roger Albrigtsen som föredragshållare. I dagarna har utkommit hans bok Ukjent norsk krigshistorie,SEPALS Hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.
Boken är rikt illustrerad med cirka 90 fotografier, de flesta från baserna 1944-1945. Den ger en bakgrund till vad som låg bakom baserna och vilka som drog i trådarna på norsk, svensk, brittisk och amerikansk sida.
Albrigtsens bok innehåller inte bara intressanta fotografier från den hemliga verksamheten. Han har också på ett förtjänstfullt sätt tagit del av uppgifter från personal inom SEPALS. Ännu så länge finns boken endast i norsk upplaga, men det finns förhoppningar om en svensk upplaga inom en nära framtid.
SEPALS-operationerna är sparsamt kända och omtalade utanför en liten krets. De utgör exempel på uppseendeväckande hemliga avsteg från officiell svensk neutralitet under krigsåren. Det fanns åtskilliga fler, bland annat till förmån för Tyskland.
Den politiska ledningen i Stockholm tycks ha varit ovetande om arbetet att upprätta norska underrättelse- och sabotagebaser på svenskt område i fjällvärlden. I varje fall föredrog man att inte känna till detaljer för att vid behov kunna förneka operationerna.
Däremot var svenska försvarsstabens underrättelsetjänst, C-byrån, aktiv i samarbetet med norrmännen. En nyckelperson var den svenska kaptenen Fahle Isberg från Kiruna. Verksamheten pågick från hösten 1944 från Troms till Norland. Stationen SEPALS 1, kallad "Mons" upprättades i Pältsastugan sydväst om Treriksröset. SEPALS 2 eller "Anna" fanns vid Unna Allakats söder om Abisko. SEPALS 3, känd som "Truls", låg i svenska statens fjällstuga vid Marvasjaure. SEPALS 4 slutligen, kallad "Gorgon", låg på gränsen i öständan av Leinavattnet. För dem som gått Kungsleden är det kända platser.
Utrustningen levererades för det mesta av amerikanerna i OSS (se faktaruta). Som mest fanns i baserna 250 ton vapen och annan militär utrustning. Därifrån blev nämligen sabotageaktioner på norskt område utförda. Endast C-byrån på svensk sida tycks ha känt till detta och dessutom kunnat ta del av för oss viktigt underrättelsematerial från det ockuperade Norge. I boken finns spännande originalrapporter från hemliga uppdrag med livet som insats. Albrigtsens morfar var en av de aktiva. Svenska samer var vägvisare och transportörer.
Man kan fråga sig varför denna verksamhet så länge varit okänd. Under kriget rådde sträng sekretess för att hindra att medverkande dödades under uppdrag. Efter kriget mådde åtskilliga av dem dåligt på grund av sina upplevelser. Den höga anspänningen hade satt sina spår. För att klara sig på uppdrag utan att vila och sömn intog patrullerna ofta amfetaminpreparat. En del blev beroende och andra utvecklade senare kraftiga depressioner, paranoida drag eller till och med psykoser. Man pratade ogärna om sina krigsupplevelser ens med anhöriga. Allt detta är kända fenomen hos tidigare stridande med vad som nu kallas posttraumatiskt stressyndrom. För deltagande svenskar rådde också efteråt sekretess beträffande avstegen från svensk neutralitet.
Det finns ytterligare koppling till svenska försvaret. Från nyåret 1944/45 förlades en amerikansk flygstyrka under befäl av den norsk-amerikanska flygöversten Bernt Balchen till Kallax (Luleå). Under perioden fram till augusti 1945 fraktade 10 Dakotaplan (DC-3) norsk och brittisk personal samt utrustning till bland annat SEPALS-baserna under livsfarliga flygförhållanden. Chef för radiokommunikationerna var den sedermera som forskningsresande kända Thor Heyerdahl, då brittisk flyglöjtnant. Han arrangerade också fallskärmsutbildning på Kallax för den personal som skulle landsättas.
Vi hade då den absurda situationen att den tyska löjtnanten Walter Zindel basade över en tysk förrådsstyrka utanför Luleå med tusentals ton livsmedel och militär materiel medan samtidigt översten Bernt Balchen från motståndarsidan bedrev hemliga operationer från samma stad. Båda tyckte om att äta på Stadshotellet och restaurangpersonalen hade all möda att se till att de båda krigförande kunde undvika möten på nära håll.
Balchens operationer från Kallax skildras i Lars Gyllenhaal och James F Gebhardts bok Slaget om Nordkalotten: Sveriges roll i tyska och allierade operationer i norr.
Sveriges samarbete med Storbritannien och USA i slutskedet av andra världskriget blev inledningen till ett fortsatt nära och länge hemligt samarbete i underrättelsefrågor. Stella Polaris-affären och nedskjutningen av den signalspanande DC-3an samt Catalinan 1952 är en räcka händelser som hänger samman. Jag blev för övrigt något senare själv delaktig i sådant samarbete på nordkalotten. Det känns nu som en främmande och overklig värld.
Att Sverige sedan nästan 70 år haft en flexibel och pragmatisk tillämpning av neutralitetspolitiken kan emellertid vara värt att hålla i minnet nu när svenskt försvarssamarbete i framtiden åter diskuteras i riksdagen. "Allting går igen" har man lust att utbrista med Strindberg.
Så jobbar vi med nyheter