”He jer så man sääj att du var både allomstans å ingenstans”
Orden är Sara Lidmans och de finns upptecknade tillsammans med en massa andra citat av henne i en trist, lång gång som leder under järnvägen till tågen i Umeå nya resecentrum, en förskräcklig arkitektonisk skapelse.
Det var knappast en resa med Norrtåg Sara avsåg när hon nedtecknade detta, för orden är hämtade ur hennes andra roman Hjortronlandet från 1955, men det låter som en resenärs erfarenhet efter en resa med Norrtåg under detta bolags första år på spåren, "allomstans å ingenstan".
Men vi ska inte vara elaka med landstingssatsningen Norrtåg. Äntligen har Norrland fått en regional tågtrafik med moderna, bekväma tåg, som nu oftast också går.
En järnvägsresa 2013 är annars en märklig upplevelse. Varför har de svenska järnvägsstationerna förvandlats till ödehus även när de ligger mitt i expanderande städer? En mogen dam som knatat förbi alla Lidman-citat på Europas största glaskonstverk och med sikte på Luleå-tåget uttrycker sin besvikelse när hon nåt perrongen på Umeå centralstation. Det går ju inte längre att köpa en tågbiljett i järnvägsstationen, inte ens i en centralstation!
En resa på stambanan genom övre Norrland är en resa genom det öde landet. Det är som att göra resan för 125 år sedan, innan järnvägen drogs fram. Det är inte bara stationshusen som tömts, tömts har också samhällena. I Jörn kan vi se de igenspikade fönstren i järnvägshotellet, intill det lika tomma men vackra stationshuset. I samhällets centrum står de flesta affärshus övergivna. Snart tar naturen tillbaka allt.
Sara Lidman skrev om denna järnbana om hur samhällen växte upp nä rälsen var lagd. Det blev sju romaner som hon skrev 1977-1999 och det brukar kallas jernbaneeposet.
Vem skriver om hur det sedan gick, ett 2010-talets jernbaneepos, om den jernbanebygd som nu är på väg att dö? Vi funderar över detta när vi ser Saras egen tvärbana förbi Missenträsk försvinna in i slyn när vi lämnar Jörn.
Den får ligga kvar med sin rostiga räls, trots att det är många år sedan något tåg rullade på den, liksom motsträvig mot utvecklingen.