Okko Kamu, bara namnet på denna världsdirigent får en att rysa av välbehag. En känsla som håller i sig under hela torsdagskvällen i Kulturens hus när han tämjer Norrbottens kammarorkester till ständigt nya stordåd aptitligt serverade som en meny med fyra franska rätter. Inleder gör Maurice Ravels pigga orkestersvit Le tombeau de Couperin där det spelas så det står härliga till. Ingrid Lindskog bakom sin harpa visar här liksom under två av kvällens andra verk vilken skicklig instrumentalist hon är.
Sedan äntrar kvällens superba solist Maria Fontosch scenen. Med en stämma lika vacker och klar som en porlande fjällbäck omsluter hon oss i publiken. Diktionen är på topp och man hör varenda fransk fras. I Hector Berlioz sångcykel Les nuits d'eté. Sällan har sommarnätterna låtit så här ljuva. Ett extra plus i kanten för det pedagogiska i att dikterna av Théophile Gautier finns både på franska och översatta till svenska i ett inlägg i programbladet.
Efter paus bjuds på två sinfoniettor. Den första korta, enbart för stråkar är signerad Albert Rousel och är en aptitlig liten mumsbit. Francis Poulencs tre gånger så långa, som avslutar kvällen har tydliga jazzinslag där Kjell Vestbergs träffsäkra timpani och blåsarna bidrar till en skön stämning. Okko Kamu konstaterar själv i programblladsintervjun att han inte spelat dessa verk förut och ser det som en utmaning att ständigt spela nya verk. Det skall vi i publiken a mycket tacksamma för. Detta var som sagt en riktig rysare. Av välbehag bör väl påpekas ännu en gång.